Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

På Göteborgs-Posten tyckte sig redaktionschefen ha god hjälp av en pärm med instruk-
tioner om vilka åtgärder som skulle vidtas för psykologiskt stöd till personalen vid en katastrof.
Så långt var man alltså relativt väl förberedda. Sedan blev resten en historia där ”arbetet
med debriefingen i vissa fall gick bra, i andra fall gick mindre bra” som chefen uttrycker det.
Debriefing handlar, som i alla psykoterapeutiska sammanhang, mycket om personkemi.
Att det blir ”rätt sorts möte mellan rätt personer”. En annan fråga gäller om avlastningssamtalen
ska vara frivilliga eller obligatoriska. Graden av frivillighet i deltagande vid debriefing
tycks hanterats olika på olika redaktioner. ”Det är viktigt att det är frivilligt” menar en
redaktionschef.
Göteborgs-Tidningens medarbetare erbjöds debriefing både i grupp och i några fall
genom individuella samtal, med start på måndagen (tre dagar efter händelsen). Enligt
redaktionschefen fick alla som ville komma på samtalen, även om erbjudandet främst gick
till dem som arbetat på olycksplatsen. Ett tiotal personer på tidningen genomgick två
psykologhandledda avlastningssamtal. ”Alla tyckte det var oerhört värdefullt”, enligt
redaktionschefen. Även personalen i Stockholm (företrädesvis stationerade på samarbetstidningen
Expressen) erbjöds debriefing.
En DN-reporter berättar att arbetsledningen erbjöd och lät genomföra avlastningssamtal
två veckor efter hemkomsten från Göteborg:
Men då kände jag inte så stort behov av det. Men det tror jag hänger ihop med att vi var så många där.
Vi hade ju krissamtal varenda kväll när vi gick ut och åt middag. Så jag tror att jag i stort sett pratade
av mig det mesta med kamraterna, och det kändes mer meningsfullt för mig att prata med någon som
hade varit där (Reporter DN).
En kollega på tidningen är emellertid mycket missnöjd med hur hans arbetsledning skötte
det psykologiska omhändertagandet av den Göteborgsstationerade personalen efter händelsen:
Det här sköttes fruktansvärt dåligt /.../ Det hade beslutats i Stockholm att vi skulle ”debriefas”, men vi
hörde inget ifrån dem, och sedan blev det aldrig av (Fotograf DN).
En händelse av göteborgsbrandens slag har dock satt spår hos betydligt fler av mediernas
medarbetare än bara hos dem som bevittnat händelsen eller som mött berörda människor
den närmaste tiden efter katastrofen. En av de intervjuade nyhetscheferna menar att ”det
fanns ju till och med de som mådde dåligt bara av att sitta inne på redaktionen och jobba med det
här”. I flera fall sökte enligt uppgift också denna typ av medarbetare samtalsstöd efter sitt
arbete omkring branden.
Som ett komplement till avlastningssamtal initierade av arbetsgivaren har både reportrar
och fotografer skaffat sig samtalsavlastning och ”psykologiska eftersnack” på egen hand.
Kollegor från andra medier som också bevittnat katastrofen har träffats för att dela sina
upplevelser. ”Alldeles efter branden åkte jag till en bildbyrå för att snacka med folk som varit där”
(Fotograf 1 GP).
En fotograf som arbetar för Aftonbladet uppsöker efter några timmars sömn efter
brandnatten sin familjepräst för samtal. Han tar med sin reporterkollega dit. Den senare
anser att tidningens beredskap för krishantering var otillräcklig. Hon fick ett telefonnum-
181