Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

I början var det bra. Vi fick en veckas ledigt och vissa lärare var förståndiga och vissa var det inte. Vissa
ville att man skulle komma till lektionerna.
Min lärare tyckte att vi skulle gå på lektionerna, men jag sa att du kommer att få sitta här själv för det är
ingen som kommer att komma. Alla andra klasser skulle till Backa och vi skulle sitta där och ha lektion.
På något sätt så var det rätt bra stöd. Vi fick en vecka på oss och det var någonting som vi verkligen
behövde. Men lärarna visste inte hur dom skulle göra, så det gick lite fel. Dom kanske gick för hårt åt en
del som var känsliga just då.
I de fall skolorna hade möjliggjort för ungdomarna att sörja gemensamt, var omdömena
genomgående positiva – åtminstone bland dem som hade fått informationsbesök av räddningstjänst
och/eller polis i sina klasser. Skolan tycks i detta sammanhang ha fungerat som
en ”gemenskapande” plats där ungdomarna tillsammans kunde bearbeta sina känslor och
sin sorg. De intervjuade ungdomarna ansåg i allmänhet att det var bättre att komma till
skolan och träffa sina kamrater än att sitta hemma och sörja. Att extrainsatt professionell
hjälp – kuratorer och psykologer – tillkallats, och att man tog det lugnt med undervisningen
i början, var åtgärder som många framhöll som positiva:
Vi har haft minnesgudstjänst i gymnastiksalen, hela skolan. Det var verkligen fint. Och man har fått gå
till en psykolog om man behövde prata.
Vi pratade ju mycket med skolan den veckan efteråt. Dagen när vi började skolan igen ägnade vi åt att
prata om branden. Det var bra tycker jag. Minnesstunden var också väldigt bra.
Skolan funkade verkligen jättebra. Vi kom hit på måndagen efter och satt och pratade om det hela tiden.
Det var tillåtet att vara ledsen och bara sitta och gråta, dom förstod verkligen. Det var jättebra.
Skolan har gjort jättemycket faktiskt. Dom har bildat möten för dom som vill gå dit och få hjälp,
minnesrum och så där. Första dagen i skolan var det ceremoni för dom som dog. Vissa skolor brydde sig inte.
Första dagen vi började skolan så la vi av med studierna. Vi snackade och så. Det kändes skönt. Så samlades
vi ju och åkte till Hisingen. Hela skolan åkte till brandplatsen.
Skolan gjorde det bra faktiskt. Första dagen så sörjde skolan med oss. Först när vi kom till klassrummet
hade dom tänt ljus. Det var lugnt. Sedan träffades vi i aulan, satte på musik och snackade om det. Det
var så i ungefär en halv vecka. Det var lugnt i skolan.
Skolan var bra. Dom har försökt prata med varje elev och visa att dom vill hjälpa till. Så har dom haft
minnesstunder. Dom har fått in en ny kurator till NV-klasserna bara för att snacka om detta.
Återigen bör det poängteras att de ungdomar som inte fått någon information från något
annat håll än via medierna, t ex de som inte fått personliga besök av brandmän och polis i
sina klasser, visar större missnöje även med skolans funktion.
Kritiken mot informationen
Det finns två punkter i myndigheternas informationshantering, förutom orsakerna till
branden, som ungdomarna i denna studie framförallt riktar kritik mot (jfr SOU 1999:68).
För det första att myndigheterna påstått att den person som larmade om branden talade
otydlig svenska och att detta var skälet till försenad utlarmning:
145