Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

kan påvisas hos den västsvenska delen av befolkningen begränsar vi oss här till resultaten
från den delen av undersökningen. Det bör vidare framhållas att effekterna är relativa i den
meningen att de kan identifieras genom att svarsmönstren 1998, i samband med branden,
jämförs med hur motsvarande mönster såg ut vid de två tidigare mätningarna 1996 och
1997. Allmänt sett och bortsett från vissa variationer för olika yrkeskategorier (se nedan)
kan konstateras att den västsvenska allmänhetens förtroende för bl a myndigheterna ökade
efter branden. Tendensen går i samma riktning både hos svenskar och invandrare, men förändringarna
i förtroende före och efter branden är i vissa fall större hos invandrargruppen.
Normalt brukar annars svaren från dem som svarar sent på enkäter av detta slag vara mer
negativa än svaren från dem som svarat tidigt, vilket alltså inte är fallet i samband med
Göteborgbranden.
Politiker både på riksnivån och på den lokala nivån bedöms mer positivt efter branden
än före av invandrare i Västsverige. Denna uppgång kan förklaras av regeringens liksom
kommunpolitikernas förhållandevis snabba reaktion på branden och deras djupa deltagande
i krishantering och sorgearbete. Statsrådens besök i Göteborg blev stort uppslagna i
medierna och detsamma gäller för de lokala politikernas och myndigheternas agerande.
Med tanke på att sent inkomna svar normalt är mer negativa än tidigt inkomna, är det
också troligt att den måttliga uppgången i förtroendet för lärare bland invandrare i Västsverige
kan förklaras av skolornas insatser vid bearbetningen av erfarenheterna från branden,
inklusive olika informationsinsatser av räddningstjänstens s k Häfa-grupp och polisen.
Förtroendet för sjukvården och dess personal sjönk bland invandrarna efter branden,
men förblev orubbat bland svenskarna. Vi ska då hålla i minnet de problem som uppstod
vid Sahlgrenska sjukhuset timmarna efter branden vid mottagandet av tillskyndande
anhöriga (och nyfikna) och vid identifieringen av de omkomna. Det är sannolikt upplevelser
av detta slag som tränger fram i uppfattningen om sjukvården, antingen de har förmedlats
av medierna eller av anhöriga och andra berörda, eftersom den rent medicinska vården av
allt att döma fungerade väl.
Att invandrarnas förtroende för dagspressjournalister ökar kan förklaras av den omfattande
bevakningen branden fick i de lokala medierna. För det första uppmärksammade
medierna i betydligt större utsträckning än normalt invandrarungdomar på ett för dem
positivt sätt. För det andra handlade mycket av medieuppmärksamheten om allmänhetens
medkänsla och deltagande i de anhörigas sorg. För det tredje kännetecknades i synnerhet
de lokala tidningarnas bevakning av en tydlig ambition att nå ut till de närmast berörda och
deras sociala och etniska omgivning, bland annat genom information på deras eget språk.
Detta förklarar till en del det ökade förtroendet för lokalpressen efter branden. Men med
tanke på att bevakningen i tv och radio också var omfattande med delvis liknande inriktning
kan ökningen av invandrarnas förtroende för just dagspressjournalister sammanhänga
med papperstidningens mer beständiga form. Många göteborgare – både invandrare
och svenskar – har förmodligen sparat exempelvis GPs extratidning om branden som
bekräftelse på en chockartad upplevelse som berört dem djupt. Därigenom kan man anta
att många har en tydligare minnesbild av pressens rapportering än av etermediernas.
Sammanfattningsvis kan man, med vissa metodreservationer, notera förändringar av
förtroendet som troligen förklaras av myndigheternas krishantering i kombination med
239