Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

de upplysningar man hade. I ledningsrummet installerades nu telefoner och annan kommunikationsutrustning
och man fick också sekreterarhjälp.
Avsaknad av en fungerande beredskapsplan
I beredskapsplanen för Sahlgrenska sjukhuset anges främst namn på de funktionärer som
ska kallas in, deras telefonnummer samt lokaler för katastrofkansliet. Beredskapsplanen
fungerar som en ram inom vilken man skall anpassa sjukvårdsorganisationen till den
olycka som inträffar. Det visade sig ganska snart att branden och dess efterföljder inte var
någon en katastrof för sjukhuset som helhet – då det medicinska omhändertagandet var
under kontroll med tillräckliga resurser – utan att det denna gång framförallt var frågan
om en omfattande psykosocial insats. PKL-gruppen, dvs den grupp som berördes mest
hade emellertid varken någon fungerande ledningsgrupp eller utarbetad beredskapsplan:
Det fanns ju en PKL-grupp men det visade sig att den fungerade absolut inte /…/ De satt väldigt handlingsförlamade.
Så att i det här kaoset blev det nya personer som tog ledningen och genomförde det här
väldigt bra. Och de säger ju också att det var för att vi accepterade dem som ledare och stöttade upp dem
så pass mycket (PS-funktionär 4).
En av aktörerna menar att det borde ha funnits en bättre och mer aktuell plan för sjukvården
efter sammanslagningen 1997 av Östra sjukhuset, Mölndals sjukhus och Sahlgrenska sjukhuset.
På det kommunikativa området medförde denna brist t ex att Sahlgrenskas informationsdirektör
begav sig till Gårda för att hon enligt kommunens katastrofplan skulle göra
det. Enligt den plan som gäller nu (1999) ska emellertid informationsfunktionen vara sjukhusplacerad
och där medverka i ledningen av krisarbetet medan informatören i sjukvårdens
regionala beredskapsorganisation ingår i kommunens katastrofsamordningsgrupp.
Den mångkulturella problematiken
Det var uppenbart att man stod inför en mångkulturell problematik, där den första akuta
svårigheten var att språkligt kommunicera med de skadade och anhöriga. Regionens tolkcentral
kontaktades som skickade all personal som fanns att tillgå till Sahlgrenska. Även
företrädare för olika religioner och etniska intressegrupper kontaktades för att komma till
sjukhuset och hjälpa till. Samtidigt strömmade många till för att på eget initiativ erbjuda
sin hjälp och kunskap i informationsarbetet. Men det var inte bara de många språken som
vållade problem:
Det tror jag inte har så mycket med nationalitet att göra, möjligtvis språksvårigheter, men annars är det
nog människor i chock överhuvudtaget (Informationsansvarig).
Informatören menar dock att i en situation som brandolyckan borde informationen varit
ännu mer strukturerad än vad man kunde prestera för att den skulle gå fram tillfyllest.
En kulturellt betingad problematik var familje- och anhörigbegreppet. Den starka släktsammanhållningen
i en del etniska grupper innebar att stora anhöriggrupper kom till sjukhuset.
När de trängde sig in på vårdavdelningarna ansågs det till en början av vårdpersonalen
vara ett stort problem. Det var snart inte möjligt att de följande dagarna hålla på
besökstiderna vilket skapade en dubbel problematik:
103