Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Tidigare undersökningar om branden i Göteborg
Brandolyckan på Hisingen i Göteborg har föranlett en rad utredningar på central och lokal
myndighetsnivå samt en offentlig utredning, informationsutredningen (SOU 1999:68),
som främst haft till uppgift att granska kommunikationsfrågorna. Vi ska här kort rekapitulera
den del av utredningen som behandlar medierapporteringen kring branden men i
någon mån även slutsatserna vad gäller myndigheternas information till och kontakter
med de anhöriga.
När det först gäller mediernas arbete har utredningen, förutom en kartläggning av
mediebevakningens omfång och inriktning, också diskuterat olika aspekter av den journalistiska
uppgiften som närmast sammanhänger med kraven på saklighet och opartiskhet.
Således undersöks om faktauppgifterna var korrekta, vilka delar av händelseförloppet
som uppmärksammas i rapporteringen, vilka personkategorier/aktörer som förekommer
i nyheterna, huruvida olyckan ”etnifierades” och i vilken utsträckning polisens
och räddningstjänstens insatser kritiserades.
Utredningen kommer bland annat fram till att medierna på det hela taget skötte uppgiften
väl: ”Utredningens allmänna slutsats är att massmedierna gav en efter omständigheterna
nyanserad och saklig information till allmänheten.” (SOU 1999:68:12). Detta grundar
man på att faktauppgifterna i allt väsentligt var korrekta och att de felaktigheter som
förekom bottnade i att de korrekta förhållandena inte fanns tillgängliga för journalisterna
vid rapporteringstillfället. När det gäller frågan om etnifiering av katastrofen anser utredningen
att det var rimligt att ge utrymme åt den etniska aspekten, dvs att flertalet av de
omkomna och övriga drabbade hade invandrarbakgrund. Kritiken av räddningsinsatserna
fick ganska stort utrymme i etermedierna och kvällstidningarna den första dagen efter
branden. Enligt utredningen är kritiken inte anmärkningsvärt omfattande och sett över en
femdagarsperiod väger positiva och negativa omdömen relativt jämnt för de inblandade
myndigheterna. Polisen får dock övervägande negativ kritik för sin insats, även om företrädare
för kåren får komma till tals i medierna och bemöta den. Utredningen dementerar
uppfattningen att de medier som särskilt vänder sig till invandrare skulle ha gett en mer
kritisk bild av räddningsinsatserna än de svenskspråkiga medierna.
Frågan om hur medierna rapporterade om brandens orsaker ägnas särskild uppmärksamhet
av utredningen. De första dagarna får spekulationen om att branden skulle vara
anlagd stort genomslag både i svenska och utländska medier. Men – konstaterar utredningen
– detta var inte en förklaring som journalisterna själva konstruerade utan den hade
först formulerats av räddningsledaren (se Del II). Detta gör att medierna visserligen kan
kritiseras för att inte vara tillräckligt utförliga i sin rapportering, men att det ändå får anses
förståeligt att journalisterna under de första timmarna koncentrerade sig på att rapportera
vad som hänt och hur olika inblandade upplevde detta (SOU 1999:68; se även Nordström
& Åstrand 1999).
Utredningen konstaterar för sin del att tyngdpunkten i myndigheternas informationsarbete
låg på att tillgodose medierna, men menar att information till drabbade och anhöriga
bör ha högsta prioritet. När det gäller bemötandet konstateras att någon särbehandling
inte förekom på etnisk grund. Myndigheterna hade samtidigt bristande erfarenhet av
att möta och hantera så många förtvivlade människor, inte minst ungdomar.
16