Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

1999:68). Den förhärskande åsikten bland de intervjuade är att ungdomarna som arrangerat
festen redan lidit tillräckligt, eftersom de förlorat så många av sina släktingar och
kamrater och säkerligen själva tycker att de bär ansvaret:
Utredningen av orsakerna till branden är så dålig. Dom gör ingenting. Istället för att leta efter vem
som...eller vad som hänt, så går de till ungdomarna och arresterar dom. Det är helt sjukt.
Det här med att några av ungdomarna blivit åtalade för detta verkar ju lite löjligt. /.../ Jag var väl inte
riktigt beredd på det, eftersom jag själv ser det som en olyckshändelse.
Jag förstår inte att dom killarna som hade ansvaret för festen ska få skulden. Dom har ju förlorat jättemånga
av sina släktingar och kompisar. Nu har dom lidit tillräckligt.
Flera av de intervjuade ungdomarna hade också uppfattat att andra länder erbjudit sin
hjälp med att fastställa orsakerna till branden. Man uttryckte sin misstro mot att dessa
erbjudanden inte hade lett någon vart, enligt vad ungdomarna själva erfarit:
Andra länder ville hjälpa dom med utredningen. Dom tackade nej. Jag förstår inte varför. Det känns
som om det är något dom döljer.
Det verkar som om det är så mycket polisen döljer fortfarande. T ex det där med EU:s styrka som skulle
försöka forska och ta reda på orsaken. Det blev helt tyst om det.
När det gäller de informationsmöten som polis och räddningstjänst hållit på skolorna,
uttrycktes både negativa och positiva omdömen av ungdomarna med invandrarbakgrund.
Vad beträffar de negativa omdömena, hade somliga av dessa ungdomar uppfattat
informationen vid dessa möten som om den enbart var avsedd att lugna och lägga sordin
på ilskan. Detta kunde exempelvis ske genom att representanterna för myndigheterna
undvikit att svara på frågorna eller att de avfärdat ungdomarnas egna uppfattningar:
Brandmännen formulerade om frågorna dom fick. Vi ställde en fråga och dom svarade inte direkt ja eller
nej, utan vi fick tänka ut svaret själva /.../. Dom gjorde oss förvirrade och fick oss att tänka på andra saker.
Dom har bytt sina teorier hundra gånger. Det dom sa när dom var här var det ingen, precis ingen, som
trodde på. Den informationen de gav oss var på något sätt till för att få allting att bli så där heligt och
lugnt, för alla var jättearga och det var som om dom var här för att lugna ner oss och få oss att tro på det
dom gör. Det var jättemånga frågor dom inte ens svarade på. Dom undvek frågorna. /.../ Dom ville bara
konstatera att branden inte har något med rasism eller något sådant att göra – det ville dom sätta stopp för,
det är uteslutet. Men varför är det det? Bor man i Göteborg så har man ju sett en massa rasistiska grejer.
Tidigare forskning belägger det faktum att om inte informationen uppfattas som relevant
av medborgarna, dvs ger svar på de frågor som ställs, är risken stor för att kommunikationsproblem
skall uppstå. Om exempelvis en politiker eller myndighetsperson i en krissituation
undviker att besvara de besvärliga frågorna och istället talar om annat – eller
åtminstone uppfattas på detta sätt – får han/hon troligtvis betydande problem att upprätthålla
bilden av sig själv som tillförlitlig och trovärdig (Flodin 1993). Nohrstedt (i SOU
1999:68) konstaterar att sannolikheten för att rykten eller obekräftade uppgifter skall få stor
spridning är mycket stor om medborgarna upplever en brist på säker och tillförlitlig infor-
135