Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Och så säger han också då att ”Du, det där vi pratade om, jag vill inte att du skriver om detta”. Och då
var det ju fullständigt självklart för mig på en gång att ”Nej, okej, det är klart att jag inte gör”. I ett
annat sammanhang hade det nog inte varit självklart, tror jag (Reporter DN).
Även inne på redaktionerna gjordes en strängare etisk bedömning denna gång än vid
andra stora nyhetshändelser, hävdar flera arbetsledare. GTs redaktionschef säger att han
vid flera tillfällen hindrade material från publicering. Så exempelvis tonade han ner uttalanden
där räddningspersonal kritiserades för att inte ha arbetat tillräckligt hårt, samt vissa
ofördelaktiga yttranden som utväxlades mellan ungdomar och poliser. Dessutom säger
han sig ha förhindrat publicering av bilder på personer där det inte gick att bedöma om de
var vid liv eller ej. Också DNs arbetsledare ger exempel på hur medarbetare avstått från
visst journalistiskt material, som ett hänsynstagande;
Vi avstod – framför allt de två första dagarna – från väldigt många bilder. Även om folk var villiga att
låta sig fotograferas så spred det sig snabbt bland våra fotografer en inställning att det här var helt fel.
Till exempel så hade vi vid ett tillfälle väldigt bra textmaterial utifrån Hammarkullens kyrka, men den
fotograf som var med, han....efter diskussioner med mig...vägrade fotografera de här människorna, så
han tog bara bilder på kyrkan, kors, kyrkans ingång och så där /…/ Man suckade lite från hemmaredaktionen
… (Lokal arbetsledare DN).
Vi valde bort den /…/ ”bästa” bilden, som var en bild som gick rakt i hjärtat för att visa katastrofens
omfattning. Det var helt enkelt en väldigt suggestiv bild som /…/ visade på baksidan av brandplatsen
/med/ ett antal filtar, och man förstod att under där så låg det döda ungdomar, och sedan var det en polis
som gick som en skugga förbi. Alltså, det var en oerhört stark bild (Redaktionschef AB).
Journalistisk etik handlar inte bara om vad som publiceras i tidningen, utan också hur den
enskilde medarbetaren uppträder på plats. Det tycks de flesta av studiens intervjupersoner
vara överens om, även om en del lägger tyngdpunkten på uppträdandet och andra på
vad som i slutändan publiceras. En intervjuad redaktionschef menar att det är ett mer
aktivt steg att som journalist fortsätta ett samtal med en chockad människa än för en fotograf
att sätta fingret på avtryckaren inför denne. Journalisten kan dra sig tillbaka, fortfarande
med texten oskriven, medan fotografen inte kan ångra en redan tagen bild.
Etiska övertramp
Flera fotografer vittnar om att kollegor visade bristande hänsyn och etik, inte minst i samband
med den/de begravningar som skildrades. Orsakerna till att personer inom samma
yrkeskår uppvisar så olika arbetssätt är många, kulturella skillnader och press från hemmaredaktionen
är några svar. Speciellt om man bevakar en händelse långt hemifrån kan
det bli tydliga övertramp, menar en del (jfr. Alström 1997). Andra orsaker kan helt enkelt
vara ”dumhet, oförstånd och okunskap”.
Ett annat övertramp gäller en efterlysningsliknande artikel i Göteborgs-Tidningen några
dagar efter branden om en saknad flicka. Tidningen gick ut med artikeln efter att flickans
familj bett om hjälp. ”Det var vårt sätt att engagera oss..”, säger redaktionschefen, ”...men
där borde vi ha avstått ifrån att publicera...det kändes hemskt olustigt...det har jag mått dåligt av
(Redaktionschef GT).
178