Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

mer att ringa, men ”orkade inte förbi det första korta samtalet”, utan det tog några dagar innan
ett professionellt avlastningssamtal genomfördes. Det blev sedan flera samtal. Kanske
finns en del att lära av de andra yrkesgruppernas beredskap, funderar reportern: ”Brandmän
har ju ett sånt system där de går iväg och ‘debriefar’ omdelbart i samma kläder som man hade
då, det är nog bättre tror jag”.
Fotografen ovan menar dock att de medarbetare som var bosatta i Göteborg kan ha fått
stöd i sin efterbearbetning genom möjligheten att på nära håll följa nertrappningen i bevakningen.
Detta kan ha varit en fördel jämfört med att åka därifrån efter bara något dygn, funderar
han. För reportrar och fotografer som inte bevittnat själva branden utan börjat sin
bevakning av händelsen i ett senare skede förefaller behovet av avlastningssamtal inte heller
ha varit så stort.
I dessa senare skeden av brandbevakningen tar sig upplevelserna av händelsen andra
uttryck. Den fotograf från GP som bevakade den första begravningen tackade nej till kollektivt
avlastningssamtal efteråt:
Då kände jag att det fanns ingen anledning, och jag hade inget behov av det heller. I och för sig hade jag
ett avlastningssamtal långt senare, men det var för att jag varit nere i Makedonien...och Albanien framför
allt. Då hade jag verkligen behov av det. Då kändes det man sett av brandkatastrofen lite futtigt i
jämförelse med vad jag sett där nere (Fotograf 2 GP).
Efter branden har flera redaktioner inrättat rutiner för avlastningssamtal, inte bara för
tillämpning efter större olyckor av detta slag utan också efter bevakningsuppdrag i krigshärjade
områden och liknande oroshärdar utomlands. Göteborgs-Posten är ett exempel.
Idag är sådana samtal satta i rutin. Till exempel har fotografer efter tjänstgöring i Kosovo
omgående erbjudits samtal efter hemkomsten.
Ledighet och återgång till jobb
I varierande grad har de medarbetare som bevakade brandens akuta skede fått ledigt från
sin tjänst, från några dagar upp till flera veckor. I andra fall har de erbjudits anpassade
bevakningsuppdrag en tid efter återkomsten till arbetet, det vill säga ”ledigt” från olyckor,
brott och ämnen som rör död, sorg och kris.
Vissa fotografer och journalister som varit hårt involverade i branden erbjöds snabb
anpassning av arbetsuppgifterna. Bildchefen på GP beslöt således att sända sin unge fotograf
till en avlägsen snöklädd plats:
Jag fick åka till Rovaniemi i Finland för att plåta tomten, så det var liksom åt helt andra hållet...det var
bra att komma ifrån faktiskt (Fotograf 1 GP).
Men inte heller de så kallade ”lättjobben” var lätta att genomföra, menar några medarbetare:
Man kan liksom inte åka iväg på glada presskonferenser på Liseberg. Det är inte heller lätt. /.../ Men jag
satte inte på polisradion på en, kanske två månader. Innan jag kände att jag orkade med sirener (Reporter
AB).
Allt jag gjorde efteråt kändes ju helt meningslöst. Inget var värre, eller nyhetsmässigt större. Jag stängde
av polisradion och brandradion i flera veckor (Fotograf 1 GP).
182