Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

förstås var viktigt att det kom fram att många av de omkomna och skadade hade invandrarbakgrund.
Huruvida den etniska tillhörigheten betonades eller inte sammanhänger förmodligen
med hur man ser på bakgrunden till branden. En GP-reporter anser att det inte var en tillfällighet
att många ungdomar med invandrarbakgrund drabbades, eftersom just dessa
ungdomar håller till i dåligt utrustade lokaler. En betydelsefull omständighet i sammanhanget
är att om en brand är anlagd så måste det finnas ett motiv. Om festbesökarnas etniska
bakgrund betonas samtidigt som branden påstås eventuellt vara anlagd antyds en förklaring
i termer av ett rasist- eller invandrarfientligt brott. Medierna återgav påståenden
eller spekulationer om att detta skulle kunna vara orsak till katastrofen, vilket inte är
särskilt överraskande eftersom räddningsledaren i ett av sina uttalanden inbjuder till associationer
i denna riktning genom att han liknade festlokalens utseende efter branden med
”gaskamrarna i Auschwitz”. Men detta är dock inte den mest frekventa orsaken som anges
av medierna. Vanligare är att ansvaret läggs på arrangörerna av festen (SOU 1999:68, s. 65,
citat s. 68).
Intervjuerna med journalister och redaktionsledare visar att man medvetet intog en försiktig
linje när det gällde att rapportera om att branden skulle kunna vara anlagd. Redaktionschefen
på GP berättar exempelvis att de blev nedringda av utländska kollegor som
alla utgick från att det handlade om ett rasistdåd. Själva valde man att ”väga varje ord på
guldvåg” och att inte förmedla obekräftade rykten när det gällde brandorsaken. Man försökte
också undvika ett alltför frekvent användande av ordet ”invandrare” för att inte vissa
läsare skulle uppleva att tidningen inte var till för ”oss göteborgare och svenskar”. Samtidigt
berättar flera journalister att de fick många positiva reaktioner från invandrare som
mitt i all förtvivlan upplevde att rapporteringen var bra eftersom det var första gången som
de kände att de behandlades som en del av det svenska samhället.
Det är framför allt två inslag i mediebevakningen som de intervjuade i efterhand beklagar
i anslutning till den mångkulturella dimensionen. För det första menar de att det var en
brist att rapporteringen runt begravningarna praktiskt taget helt koncentrerade sig på en
muslimsk sorgehögtid för nio omkomna pojkar. Att det blev denna begravning förklaras
av att det var den första och också den största. Detta kan förmodligen ha flera förklaringar,
bland annat den konventionella nyhetsvärderingen som prioriterar nyheten hos händelsen.
Men det är också troligt att en bidragande faktor är den etniska kategorisering av brandens
offer som ”invandrarungdom”, dvs ett kollektiv med gemensam identitet som icke-svenskar.
Detta är också – åtminstone i efterhand – uppe till diskussion på vissa redaktioner. Med ett
sådant synsätt är det förklarligt att man på redaktionerna ansåg att en begravning kunde
representera också de andra invandrargruppernas begravningar.
För det andra uttrycker de intervjuade journalisterna självkritik mot att man inte mer
uppmärksammade att det även fanns drabbade ungdomar som inte hade invandrarbakgrund.
Även detta tyder på att det fanns en osäkerhet eller rent av ett outtalat inre motstånd
i journalistiken mot att erkänna samhällets mångkulturella karaktär och brist på en genomtänkt
strategi för hur därmed sammanhängande problem ska hanteras. En diskussion om
det var riktigt att beteckna flertalet av de drabbade som ”invandrare”, dvs som ett kollektiv,
är en god början på att utveckla ett mer reflekterat förhållningssätt. På åtminstone en av
235