Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Överhuvudtaget så var stämningen, inte bara från kommunen utan ned till den enskilda socialsekreteraren
och fritidsgårdspersonalen att det här skall vi göra så bra som det bara går. Och jag har funderat
på varför det var så. Om det var nån typ av rädsla eftersom det var invandrare som hade drabbats att
man skulle vara rädd för det. ”Tänk om vi inte gör så här så kanske man blir anklagad för nåt.” Men jag
kunde inte känna att det var så (Stadsdelschef).
En positiv erfarenhet av händelsen var, enligt stadsdelens aktörer, att vissa invandrargrupper
fick ökat förtroende för det svenska samhället vilket man inte erfarit tidigare.
Mediekontakter
Trycket från medierna var större i Lärjedalen än i övriga stadsdelar. Efter det att reportrar
och fotografer förbjudits att agera i sin yrkesroll i inne kyrkan fungerade dock mediekontakterna
bättre:
Men i övrigt så fungerade det; jag svarade dem som sökte mig, ställde upp hela tiden /…/ Och det var
inte så att journalister inte fick komma in, men de fick alltså inte utöva sitt yrke inne i kyrkan, då fick de
vara utanför. Men de kunde ju komma in och se allting, att vi inte hade den typen av dramatisk information
(Stadsdelschef).
Eftersom trycket på stadsdelen var stort från mediernas sida valde man att ordna en egen
presskonferens. Vissa aktörer menar att man redan tidigare kunde varit tydligare i kontakterna
med medierna, man upplevde dem som ett störande moment i arbetet och menar att
man inte borde varit tillgänglig hela tiden.
När man satt som samordnare i Hammarkullens kyrka och hade sin egen mobil och försökte klara sig
både ut och in med den telefonen som dessutom var den officiella för stödgrupp och kriscentrat så var
det ju vissa svårigheter. Och där kunde man ju också bli något ockuperad av alla de här journalistiska
arrangemangen som skulle ordnas. Och önskemål om att träffa anhöriga, och också utifrån de besök som
gjordes från regeringsledamöter och andra (Enhetschef).
Personal
Från och med måndagen efter branden erbjöds all personal debriefing. Viktigt i relationen
till personalen blev också att kunna sätta gränser, att avråda vissa från att fortsätta arbeta
trots att de själva ville det. Senare framkom också problemet att vissa personalgrupper med
mer perifera arbetsuppgifter hamnat utanför informationsgivningen. De blev heller inte
erbjudna stöd i samma utsträckning som mer direkt involverade personalkategorier.
De som har jobbat väldigt nära och intensivt i det här, det är kanske inte de som mår sämst. Men däremot
om man känner att man blir ställd åt sidan och att man inte hade möjlighet att göra så mycket som
man hade velat för att man var upptagen med så mycket annat (Enhetschef).
89