Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

som bildligt, och hade likartade funderingar och åsikter alldeles oavsett etnisk tillhörighet.
124
Forskningen har belagt att etnisk identitet har starkt varierande betydelse för olika per-
soner och – mest intressant i detta sammanhang – i olika situationer. Enligt den s k Chica-
goskolan har den etniska kategoriseringen en högst flytande karaktär, och när en person
rör sig mellan olika sociala sammanhang i den skiftande miljö som stadstillvaron utgör,
förändras också den relativa betydelsen av den etniska tillhörigheten. Detta innebär att en
person kan ha flera identiteter som aktiveras beroende på situation. Eftersom etnisk tillhörighet
idag i forskningen diskuteras som något subjektivt, dvs något som upplevs av den
enskilde individen, ser man det åtminstone på ett teoretiskt plan som om individen själv
har makten att accentuera eller tona ned sin etniska identitet (Eriksen 1993; jfr Svanberg och
Tydén 1999). Det ligger nära till hands att koppla detta resonemang till det av Herbert Gans
myntade begreppet ”symbolisk etnicitet”, vilket innebär att den etniska identiteten
begränsas till rollsituationer som kanske enbart kommer till uttryck på fritiden, vid vissa
högtider osv (Svanberg och Tydén 1999).
Etniciteten kan dessutom både överkommuniceras och underkommuniceras, beroende på
situationens utseende. Den innefattar dels ett upprättande av kontraster mellan ”vi” och
”dem”, dels ett gemensamt fält där det sker en växelverkan mellan de olika etniska grupperna
i samtalsutrymmet (Eriksen 1993). När ungdomarna i intervjusituationen diskuterar
branden, är det tydligt att den etniska tillhörigheten underkommuniceras och inte görs till
en viktig aspekt av situationen. Detta beror naturligtvis delvis på skolmiljön, i vilken intervjuerna
ägde rum, och det är fullt möjligt att det ”etniska utslaget” varit större om intervjuerna
hade skett i hemmiljö, tillsammans med ungdomarnas föräldrar. Detsamma gäller
troligtvis om intervjugrupperna styrts mot etnisk homogenitet. Det faktum att ungdomarna
själva format sina intervjugrupper borde dock borga för att samtalet även skulle kunna
återfinnas utanför intervjusammanhanget. Det intressanta här är dock att resultaten är i
linje med Eriksens (1993) tes att det finns många situationer där etnisk tillhörighet inte spelar
någon roll. Människor har flera identiteter och i detta fall tycks det snarast som om ett
slags ”ungdomsidentitet” blir den gemensamma nämnaren. Eriksen menar att det är bara
när kulturella skillnader har betydelse för interaktionen som de är viktiga för upprättandet
av etniska gränser. I samtal om branden med andra ungdomar i skolmiljön tycks inte
dessa skillnader vara relevanta. Möjligtvis är den etniska identiteten mer framträdande när
ungdomarna diskuterar branden med sina föräldrar, eftersom dessa sannolikt har större
förankring i det tidigare hemlandet. De använder sig t ex i mycket högre utsträckning än
ungdomarna av medier på hemspråket (se ”Massmediernas rapportering och etik”). Många
ungdomar tyckte dock att föräldrarna har svårt att sätta sig in i deras situation, och det
genomgående mönstret är att det är andra ungdomar man föredrar att diskutera med.
Därför kan man nog sluta sig till att det är ungdomsidentiteten som är förhärskande överlag,
när det gäller branden:
Dom enda man kan prata med är kompisarna, som tycker samma sak som vi. Det är dom enda man kan
prata med.
Vi har pratat med gemensamma kompisar. Vi har samma sorg, ledsna på samma vis. Vi vet vad vi pratar
om.
Det är inte samma sak att prata med föräldrarna. Dom förstår inte känslorna.