Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

den akuta situationen. Att etablera ett förtroende redan under normala omständigheter,
har tidigare betonats inom krisforskningen, liksom det nödvändiga i att myndigheterna
fortlöpande kontrollerar det förtroendet som man faktiskt åtnjuter hos medborgarna och
inte enbart tar det för givet (t ex Starr och Pearman i Jarlbro 1993). I ett multietniskt sammanhang
kanske man inte heller kan förutsätta att den s k överlåtelsen på samhällsinstitutionerna
av risk- och krishanteringen (Nordlund 1996) sker i samma utsträckning som i ett
”svensk” sådant. Det multietniska sammanhanget ställer demokrati- och förtroendefrågorna
på sin spets: om det är så att t ex segregering, arbetslöshet och rasism av medborgarna
upplevs vara framträdande element i vardagen, då bör en logisk konsekvens av detta
vara att det blir svårt att skapa fullt förtroende för och tillit till de svenska myndigheterna.
Lojalitetsdilemmat i förtroendet för myndigheter respektive kamrater blir tydligast när
det gäller den ryktesspridning som branden gav upphov till. I ryktena som tog fart utgjorde
räddningstjänst och polis, vid sidan av rasisterna, den stora syndabocken. Följande citat
från en turkisk flicka illustrerar tydligt denna kluvenhet då hon pendlar fram och åter mellan
tilltro och misstro för räddningstjänsten:
Alla var ju ganska arga. Det var brandkårens fel – dom var för sena, dom använde inte tillräckligt med
styrka och föremål för att kunna hjälpa till. Men sedan kom ju räddningstjänsten hit och förklarade. Då
blev det lugnare. Dom förklarade hur allting gick till och hur dom verkligen försökte hjälpa till – alla
grejer som vi inte förstod, t ex hur branden spred sig i rummet.
Denna uppskattning av räddningstjänstens information övergår sedan till uttalad misstro,
när samma flicka relaterar till sina kamraters utsagor. Pendeln slår dock därefter över ännu
en gång till den för räddningstjänsten positiva sidan:
Dom som var där i början [på brandplatsen] säger att det var jättedåligt, att det tog så lång tid. Brandmännen
hade en jättedålig ursäkt för det – att personen som ringde talade mycket otydlig svenska. Men
den personen talar faktiskt flytande svenska. Och flera andra kompisar pratade om den där mattan, som
man kan hoppa på för att inte skada sig. Då sa dom att det inte fanns tillräckligt med folk för att hålla
den, men det är ju dåligt /.../ Från början var alla så ledsna, så vi skyllde allting på poliserna och ambulansförarna
– att dom inte gjorde tillräckligt för att rädda våra kompisar. Men dom gjorde säkert sitt
bästa, även om det känns som om dom kunde gjort mer. Men dom måste ju också tänka på sina liv.
Att räddningstjänst och polis överhuvudtaget kom och informerade på skolorna, upplevdes
av många ungdomar med invandrarbakgrund som något positivt, även av dem som i
allmänhet hade en negativ inställning till räddningsinsatserna och brandutredningen. Detta
med tanke på just den massiva ryktesspridningen och de planer på hämndaktioner som
smitts, vilket nedanstående citat baserat på ett samtal mellan en syriansk pojke och en
iransk utgör exempel på:
Det var bra att dom kom, det var ju många som inte förstod vad som hade hänt, t ex att polisen bara stod
och inte hjälpte till. Det blev ett stort rykte /.../ Det var tur att brandmännen kom. Det var innan dom kom
som ryktena spred sig. Invandrarna skrev plakat där det stod ”60 döda, det är nazisternas fel. Vi ska döda,
vi ska hämnas”. Det fanns överallt, framförallt vid lokalen, dom tryckte upp flera hundra affischer direkt.
Det har vi sett själva. Men det var inte mot svenskarna, bara mot nazisterna – att vi skulle hämnas. Det
var därför det var tur att brandmännen kom för det hade blivit mycket värre om dom inte kommit.
138