Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

dessa studier bl a kommit fram till att närbilder av sörjande ansikten normalt är att betrakta
som en kränkning mot den enskilde, mot privatlivets helgd. Principen om den enskildes
rätt till integritet utgår ifrån en föreställning att det i samhället skall finnas dels en privat,
fredad sektor, dels en offentlig sektor som är öppen för insyn. Man förutsätter här att det
skall finnas en tydlig skiljelinje mellan dessa två (Blix och Bech-Karlsen; Börjesson och Weibull,
i Hillve och Weibull 1996). En fråga som Göteborgsbranden aktualiserar är om inte
denna gränsdragning mellan det privata och offentliga bygger på kulturella värderingar,
vilka alltså inte är allmänt giltiga utan kan vara svåra att direkt överföra till en multietnisk
situation. En parallell kan dras till den kritik som PO riktade i december 1994 mot kvällstidningen
Idag, därför att man i samband med Estonia-haveriet publicerat närbilder på fyra
gråtande flickor, vilka var helt ovetande om att de fotograferades. Här menar Hillve och
Weibull (1996) att PO:s bedömning ligger mycket nära allmänhetens syn på vad som är
etiskt rimligt. Detta konstaterande måste möjligtvis omprövas då ”allmänheten” som
grupp blir alltmer heterogen avseende kulturella värderingar, vilka inbegriper t ex gränsen
mellan det privata och offentliga. I intervjuerna med ungdomarna framkom nämligen en
helt annan syn på massmediernas rapportering om sorgen och de anhörigas reaktioner
kring branden. Den dominerande uppfattningen bland de här ungdomarna var att medierna
skildrat sorgen på ett mycket bra sätt; att själva dokumenterandet av känslorna, blommorna
och människors berättelser var någonting positivt. De menade att en massmedial
skildring av sorg och vanmakt fyller en viktig ”gemenskapande” funktion; att den drabbade
blir tröstad när han/hon ser på TV att det är fler som sörjer:
Nyheternas rapportering om sorgen var bra. Det är viktigt att rapportera om sorg för att visa människor
att dom inte är ensamma – att det finns många fler som sörjer.
Det var bra, när man ser intervjuer med ungdomar, hur dom känner sig. Jag tycker det borde varit mer,
när det ändå är en så stor grej.
Jag tycker att dom har försökt att beskriva sorgen så gott det går. Det kändes som en tröst när man såg
att fler sörjde.
Rapporteringen om sorgen var bra. Dom filmade ju mycket vid brandplatsen när folk la ut rosor och
kort.
Några av ungdomarna med svensk bakgrund hade en annan uppfattning och tyckte att
journalisterna varit för närgångna. Nedan ger en pojke och en flicka med svensk bakgrund
exempel på en uppfattning om den personliga integriteten kring sorgesituationer, som mer
stämmer med de rådande etiska normerna:
Ja, hade jag haft någon släkting som dött i den här olyckan, så hade ju inte jag velat att media skulle gå
och filma när jag begravde den släktingen. Man vill ju inte ha media springande runt och filma och fotografera
överallt, utan man vill ju vara lite för sig själv då.
Det var lite taskigt när dom gick upp med mikrofonerna i ansiktet när dom satt där och grät. Men jag
förstår att dom bara gör sitt jobb /.../ Jag skulle inte ha tyckt om det om jag blivit drabbad, man vill ju
gärna vara ifred.
150