Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

MYNDIGHETERNAS
INFORMATIONSARBETE
Larsåke Larsson
De scener som mötte polis och räddningspersonal på olycksplatsen var förmodligen deras
mest fruktansvärda olycksintryck någonsin. Räddningsinsatsen upplevdes som en högst
extrem operation, särskilt för dem som kom att arbeta inne i brandlokalen och med de döda
ungdomarna. Med katastrof- och kaostermer beskriver de händelsen som en mer eller
mindre infernalisk upplevelse både som yrkesmän och människor:
Jag ser runt omkring det oerhörda kaos som råder, med hundratals människor om varandra, livlösa som ligger...
man vet inte om de är chockade, skadade, svårt skadade eller... i varje fall livlösa människor. Det släpas
omkring på människor, det är gap och skrik, folk väller in överallt /.../ Jag tänker – hur ska vi kunna bygga
upp en organisation i detta? Ändå är det uniformen i en som jobbar, så man börjar agera (Polisbefäl).
Flera osannolika vittnesbörder framkommer i kommunikationstrafiken mellan räddningspersonalen
och katastrofledningen liksom i de intervjuer som gjorts för denna studie. De
omkomna ungdomarna låg exempelvis utlagda i rad utanför byggnaden i väntan på transport
till bårhuset – i sina festkläder och till synes oskadade (eftersom de flesta avlidit av
rökgasförgiftning) medan deras mobiltelefoner ringde...
Även de politiska och administrativa aktörer som kom till olycksplatsen mötte olycksbilder
som de säger sig aldrig glömma. Flera som deltog i regeringsdelegationens besök i
brandlokalen berättar om en omtumlande upplevelse, med den stora skohögen och de
högt sittande fönstren som ungdomarna förgäves sökt nå och ta sig ut genom, samtidigt
som det fortfarande pyrde i brandresterna och släckningsarbetet fortskred. Känslorna förstärktes
i efterhand då det visade sig att det fanns offer kvar i lokalen: ”Vi frågade om de var
helt säkra på att det inte fanns några kroppar kvar i lokalen /.../och det var de helt säkra på /.../ det
kändes väldigt konstigt efteråt”(Press-sekreterare).
Flera intervjuade aktörer berättar om hur overklig händelsen upplevdes där det inte
längre fanns någon tidsuppfattning:
Det var ju exceptionellt, overkligt. Det tog ett par dagar innan man kunde ta in omfattningen rent
mänskligt. Det var nästan absurt, man upplevde det som en övning (Ledningsläkare).
Mina tidsbegrepp är helt förvridna den natten. När man arbetar så intensivt så tappar du faktiskt din
inre klocka och kontroll över tiden, jag har inte varit med om det tidigare (Informationsdirektör).
En av de operativa åtgärder som kom att få betydelse i den kommunikativa hanteringen
gällde polisens hindrande av ungdomar att ta sig in i lokalen för att rädda kamrater. Här
uppstod tydliga kontaktproblem. De flesta följde polisens anmaningar och ”många gjorde
väldigt fina insatser” som medhjälpare i räddningsarbetet, men några ungdomar vägrade att
acceptera förbudet att gå tillbaka till brandlokalen:
47