Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Avlastningssamtal/debriefing
Fungerande rutiner för känslomässig och psykologisk bearbetning – debriefing – finns
sedan tidigare inom försvaret, räddningstjänsten och polisen. Hos svenska medier har
avlastningssamtal efter psykiskt påfrestande uppdrag varit sällsynta. Brandkatastrofen i
Göteborg blev dock något av en vändpunkt på detta område.
Ordet debriefing har många innebörder. I kris- och katastrofsammanhang innebär
begreppet vanligen en ”relativt väldefinierad teknik för gruppbaserad bearbetning av
upplevelser förknippade med insatser vid särskilt belastande händelser”. Med detta följer
vanligen krav på psykoterapeutisk kompetens hos den som leder debriefingen (Allmänna
råd från Socialstyrelsen 1991:2). I vissa sammanhang används begreppet debriefing som
term för avlastningssamtal som leds av den aktuella gruppens arbetsledare. I denna delstudie
används begreppet avlastningssamtal eller debriefing för de psykolog- eller beteendevetarledda
samtal som förts i regi av respektive tidning för journalister och fotografer som
bevittnat eller på annat sätt bevakat brandkatastrofen i Göteborg.
Avlastningssamtal har i varierande grad erbjudits reportrar och fotografer som bevakade
brandkatastrofen. Behovet var säkerligen störst hos dem som bevittnade själva branden,
som såg och hörde unga människor kämpa för sina liv – och i vissa fall förlora dem. På
Göteborgs-Posten uppges ledningen snabbt ha agerat med erbjudande om sådana samtal,
men man insåg inte genast graden av trauma som medarbetarna drabbats av.
När jag kom till redaktionen på fredagen fick jag först besked om att vi skulle få prata med någon direkt
efter helgen. När samtalet fortsatte och jag berättade vad vi hade sett, reagerade en av cheferna. Det verkade
som det var först då de förstod vad vi varit med om. Strax därefter fick vi besked om att terapeuten
skulle komma till oss redan på fredagseftermiddagen för ett kortare samtal. Visst fanns det ett behov att
bli inspekterad. Är jag i chock? Kan jag lita på att jag är på rätt spår med mina tankar? Kan det komma
skrämmande reaktioner? (Reporter GP).
I GP-fallet kunde de två reporterkollegor som varit ute på brandplatsen finna stort stöd i
varandra, de talade oavbrutet om vad de upplevt. På denna tidning fick det kollegiala stödet
stor betydelse eftersom avlastningssamtalen inledningsvis visade sig fungera dåligt.
Tidningens företagshälsovård blev visserligen inkopplad men det fungerade inte:
Det blev bara två (samtal). Terapeuten fungerade inte med oss. Vi blev inte sedda /.../ När jag började
prata med andra om det så insåg jag hur oprofessionellt det var (Reporter GP).
På måndagen arrangerades en gruppdebriefing som också den väckte skarp kritik hos GP:s
personal. Efter ett samtal några dagar senare med en administrativ chef får reportern klart
för sig att hon egentligen inte fått någon debriefing – eftersom utfallet av samtalet upplevdes
så negativt.
Och då blev jag jätterädd. Hjälp! För jag ville att någon skulle titta på mig och lyssna på mig och säga
’Du behöver hjälp’ eller ’Du står på benen – det här kommer att vara tufft, men du vet vad som hänt och
du är inte i chock’. Ungefär som att besiktiga bilen (Reporter GP).
Redaktionsledningen såg till att ”slutbesiktningen” av de båda reportrarna gjordes kort
därefter av två terapeuter utanför den avtalsknutna företagshälsovården. Efter detta har
GP-reportern inte känt behov av ytterligare avlastningssamtal.
180