Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Dom som var där [på brandplatsen] i början säger att det var jättedåligt, att det tog så lång tid. Brandmännen
hade en jättedålig ursäkt för det – att personen som ringde talade mycket otydlig svenska. Men
den personen talar faktiskt flytande svenska.
Dom säger att branden orsakades på grund av droger, och dom påstår att han som ringde pratade dålig
svenska. Hallå, han pratar ju bättre svenska än jag – bättre än min svenskalärare. Han pratar så flytande
svenska att det bara inte är sant.
Den allra starkaste kritiken beträffande myndigheternas informationshantering gäller, för
det andra, fallet med flickan som omkommit i branden, men inte hittades förrän flera dagar
senare. Ungdomarna beskriver informationen kring den händelsen som mycket bristfällig,
felaktig och splittrad, då myndigheterna först gick ut i medierna och påstod att flickan inte
fanns i lokalen – det var man säkra på efter att ha finkammat stället. Flera av ungdomarna
hade då uppfattat uppmaningar från myndighetspersoner i TV att leta efter flickan, eftersom
man trodde att hon i chocktillstånd irrade runt i staden. Denna uppmaning fick till följd att
efterlysningar sattes upp, något som beskrevs som oerhört traumatiskt, ”det värsta av allt”:
Det som var mest läskigt var ju tjejen som försvann, eller som dom inte hittade. Att dom sa att hon inte
var där, att hon försvunnit. Det satt lappar överallt här i skolan ”Har du sett /namn/ ”. Jag ryser så fort
jag tänker på det.
Det man blir mest irriterad på av allt är ju det här med /namn/, som dom sa inte fanns i lokalen. En sådan
information går man bara inte och ger ut /…/det var idiotiskt.
När det väl uppdagades att flickan faktiskt omkommit i branden och fanns i lokalen, menade
flera av ungdomarna att myndigheterna även här brustit i sin information, då man hävdat
att flickan var så bränd att hon var i det närmaste omöjlig att finna:
Dom sa ju att det inte fanns någonting kvar av henne. Först sa dom att dom hade finkammat stället och
att hon inte fanns där, och sedan säger dom att hon var så pass bränd att dom inte kunde hitta henne,
att dom bara hittade hennes tänder.
I ett senare läge framkom dock att kroppen återfunnits, visserligen svårt bränd, men ändå
hel. Detta fick till följd att den första informationen uppfattades som ett bortförklarande av
myndigheterna i syfte att slippa erkänna att ett misstag begåtts (jfr SOU 1999:68). I detta
sammanhang kan man konstatera att somliga ungdomar tillskriver massmedierna ett slags
rättfärdigande roll, ett forum där man kan få upprättelse för felaktig behandling och
missvisande information man utsatts för. Här uttrycker en flicka från Iran vikten av att
myndigheterna går ut offentligt, i medierna, och erkänner samt ber om ursäkt för de misstag
som begåtts:
När polisen var här på skolan för att informera oss frågade vi dom om varför dom först sagt att /namn/
inte fanns i lokalen, sedan att hennes kropp var så bränd att den inte gick att hitta, och sedan igen att
den faktiskt var hel. Då erkände dom att dom begått ett fel, det funkade inte med mobiltelefonsamtalen
mellan poliserna, så dom missförstod varandra. Men jag tänkte så här: Här står du och säger ”Ja, vi
gjorde ett fel”, men det sa dom aldrig i TV. Dom måste ju gå ut med det i media där dom inte bara pratar
med oss utan till hela svenska folket. Dom kunde ju säga att hon levde i media, då kan dom väl be om
ursäkt och stå för dom fel dom gjort också.
146