Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

för försvarsfunktionärer i internationellt hjälparbete. På detta sätt genomfördes debriefingsamtal
för totalt 1400 personer som tjänstgjort i samband med branden. Aktiviteten
startade sjätte dagen efter olyckan och pågick i tre timmar per grupp, där personalen delades
in i grupper om 10–15 personer som under olyckan haft liknande arbetsuppgifter.
Det råder delade meningar om kvaliteten i och behovet av debriefing. De aktörer som
arbetade med identifiering och exponerades för psykiskt mycket påfrestande intryck ansåg
sig ha ett stort behov av debriefing men många anser att den var otillräcklig. Chefsläkaren
menar att man kanske inom Sahlgrenska själva hade denna kapacitet. En aktör betonar vikten
av att insatsen kommer rätt i tiden och att den i detta fall sattes in för tidigt för en del.
Han är också tveksam till att låta debriefingen vara träning för en annan organisation och att
det borde finnas kulturkompetens från dem som håller i aktiviteten så att de är insatta i vad
de samtalar om och varför, d v s att de är insatta i vad det är personalen varit med om.
Det ska vara på en professionell bas annars utnyttjar man situationen och det kan kränka människor att
bli utsatta för en träning när de faktiskt har ett behov (PS-funktionär 2).
Erfarenheter från tidigare olyckor
Flertalet av de intervjuade på sjukhuset har erfarenheter av tidigare olyckor framförallt
spårvagnsolyckan 1995, vilket de anser varit till stor hjälp den här gången. En av dem berättar
att hans första reaktion när han körde in till sjukhuset på brandnatten var ”nej, inte
en gång till”. Det var mycket tack vare dessa tidigare erfarenheter som han visste vad han
skulle göra och hur arbetet skulle läggas upp. Flera andra aktörer betonar erfarenheternas
betydelse.
Vid spårvagnskatastrofen upptäckte jag att det behövs frivilliga och då var jag där och automatiskt
hjälpte till att ta hand om folk /…/ Det var många chockade människor på gatorna, det var många förtvivlade
anhöriga som kom dit (PS-funktionär 5).
En annan funktionär var med vid arbetet att organisera presscentrum i samband med spårvagnsolyckan.
Sjukhusprästen, som också var involverad i krisarbetet i samband med
spårvagnsolyckan, menar att hans arbete i sjukhuskyrkan gett honom en viss träning och
erfarenhet i att tveklöst kasta sig in i situationer som man på förhand inte vet hur de ser ut.
Två av aktörerna har erfarenheter från Tuveraset 1977. En av dem tjänstgjorde vid den
tiden vid polisen som jourhavande kurator och fick skaffa bostad åt dem vars hus försvunnit,
medan den andra redan då arbetade på Sahlgrenska. Hon säger att rasolyckan
hjälpte henne att förstå reaktionerna hos chockade och skadade människor – har man sett
liknande beteenden tidigare så underlättas arbetet i senare skeden.
Flertalet intervjuade menar att vi i dagens samhälle måste ha en högre krismedvetenhet
och beredskap på grund av samhälleliga förändringar, framförallt de glesare sociala nätverken.
Dagens samhälle är dessutom mer sårbart med t ex längre tåg, större fartyg och
större flygplan. Man poängterar att kvaliteten på det psykosocialt stödet till anhöriga t ex
måste vara densamma oavsett om det gäller en eller sextio personer som omkommit och
att det gäller att hitta de rätta kanalerna och rätt teknik för att få ut korrekt och saklig information
anpassad till olika mottagargrupper och tillfällen under händelseförloppet.
108