Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

påträffats i mer centraliserade organisationer vid större olyckor och katastrofer. På fältet
gör man andra bedömningar än den centrala ledningen och tar eget ansvar när det gäller
verkställighet. Men den decentraliserade kommunstrukturen bidrar till att ge legitimitet åt
detta lokala ansvar som därigenom troligen tillämpas mer genomtänkt än vad som annars
skulle vara fallet.
En annan följd av decentraliseringen har kulturella förtecken. I den kritik som anhöriga
och representanter för vissa etniska grupper i efterhand riktade mot myndigheterna för
dålig information fokuserade de sig på informationsspridningen från katastrofledningen.
Där var man dock inte inriktad på att ge individuell eller gruppbaserad information, det
var en sak för stadsdelarna. Men anhöriga förväntade sig kontakt och information centralt,
antingen därför att man var van vid en sådan struktur från hemlandet, inte kände till hur
ansvaret var fördelat eller därför att man tolkade decentraliseringen av ansvaret som
uttryck för nedprioritering.
Det faktum att stadsdelarna larmades från Gårda, i stället för den ordinarie larmvägen
(från en reguljär krisenhet lokaliserad i polishuset) skapade på samma gång huvudbry och
tvekan hos flera stadsdelsaktörer, vilket möjligen försenade upprättandet av vissa krisjourer.
En annan faktor som orsakade tvekan beträffande larmets äkthet var att myndigheterna
skulle ha katastrofövning på fredagen (30 oktober), morgonen efter branden, vilket
resulterade i att vissa personer inom beredskapsorganisationen undrade om larmet gällde
övningen.
Organisering
Om vi först sammanfattar studiens resultat när det gäller de organisatoriska aspekterna
larmning och hantering av brandens konsekvenser i Göteborg kan konstateras att larmning
och mobilisering av katastrofledningen samt inrättandet av krisledningar och krisjourer/mottagningar
i stadsdelarna i stort sett fungerade tillfredsställande (se Del II:1).
Tillräckliga kommunala resurser mobiliserades. En viktig lärdom för flera aktörer är att
man även borde ha inrättat en krismottagning vid brandplatsen med tanke på alla hjälpbehövande
som befann sig där. Det hade eventuellt undanröjt sådana problem som att några
ungdomar sökte sig till presscentret i Gårda och fick tas om hand där i brist på omvårdnad
på brandplatsen.
De största organisatoriska problemen uppstod – som framgår av Anna Heltons studie
om Sahlgrenska sjukhuset – dels vid mottagande och informationsgivning till besökarna,
dels vid identifieringen av de omkomna. Man hade ingen beredskap att hantera den kraftiga
anstormningen av människor, inte bara anhöriga utan också folk i allmänhet. Dessutom
visade det sig att det psykosociala arbetet till en början inte fungerade, vare sig resursmässigt
eller kompetensmässigt, varför det snabbt fick reorganiseras. Vidare uppstod
samordningsproblem i identifieringsarbetet mellan polisen och sjukvården, liksom betydande
motsättningar mellan polisen och de anhöriga som delvis var starkt kritiska till polisens
agerande (se SOU 1999:68).
Katastrofer kräver organisatorisk flexibilitet. Hanteringen av brandolyckan uppvisar
flera situationsanpassade ställningstaganden och åtgärder, bland annat på stadsdelsnivå.
Förvaltningarna där hade aldrig tidigare varit inblandade i en olyckshändelse av denna
228