Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Det faktum att informationen inte var speciellt utförlig liksom ”yrvakenhet” gav många
svårigheter att skapa sig en föreställning om vad som väntade dem:
Jag fick ett samtal runt 01.30 tiden och var på Sahlgrenska runt klockan 02.00, så det gick fort. Det enda
som jag fick reda på var att det hade hänt en olycka och att det var många döda, så jag blev förvånad att
jag blev inkallad /… / som psykolog och psykoterapeut (PS-funktionär 2).
Sjukhusets akutintag blev givetvis i början en centralpunkt för händelseutvecklingen på
sjukhuset. Här sammanstrålade chefsläkaren, chefen för akutintaget, PS-funktionärer,
sjukhusprästen, sjukvårdsinformatören, fältassistenterna och polisen.
/Fältarbetarna/ kände många som varit på den här dansen, och visste ungefär hur många de var och vilka
ungdomar det var, och då fick vi uppgifterna om ungefär 20 döda, kanske 30 brand- och rökskadade
/…/ och så fick vi reda på att alla döda skulle till vårt bårhus (PS-funktionär 1).
Bilden hade nu klarnat på sjukhuset att de som omkommit och skadats var ungdomar och
att dessa representerade en mängd nationaliteter. Anhöriga förväntades snart anlända.
Man gissade att omkring hundra anhöriga skulle infinna sig, men man beslöt sig för att
bygga upp beredskapen ytterligare. Vidare bestämdes att personalen skulle arbeta två och
två och att varje par skulle bestå av dels en kurator eller psykolog, dels en mentalskötare
eller psykiatrisk sjuksköterska.
För att skaffa mer uppgifter om läget och vad som väntade personalen gick de bägge PSfunktionärerna
tillsammans med sjukhusprästen till bårhuset, eftersom man insåg att det
skulle bli fråga om identifieringar, visningar och avsked. Där träffade de poliser, chefen för
identifieringsarbetet och chefspatologen och fick nu besked om att det rörde sig om 66
döda och att identifieringsarbetet skulle ta nästan hela helgen.
Då målade vi upp en scen med kanske drygt 500 anhöriga. Vi hade inte någon uppfattning om de hundratals
barn och ungdomar som varit där och kommit ut fysiskt helskinnade, så när vi tog i rejält tänkte
vi kanske 500-600 människor (PS-funktionär 1).
Man bestämde sig nu för att öppna sjukhusets aula och i denna inrätta två mottagningsutrymmen
för att ta hand om anhöriga. Organiseringen var improviserad, men tänkt att
klara de förmodade 500-600 besökarna.
Fler och fler människor sökte sig dock till sjukhuset. Anhöriga, kamrater och bekanta
strömmade in på området och stora skaror samlades i och utanför entréhallen. Det fanns
flera orsaker till denna anstormning. Många ungdomar bar med sig mobiltelefoner vilket
innebar att de omedelbart ringde efter anhöriga som snabbt kunde ta sig till sjukhuset. Därmed
anlände anhöriga nästan samtidigt som de skadade. Anhörigbegreppet är mycket
bredare i vissa kulturer, vilket medförde att familjer med upp till 30–40 medlemmar infann
sig. En tredje orsak var många ungdomars stora kontaktnät som lockade många vänner och
bekanta till Sahlgrenska. Beslutet att de omkomna skulle föras till sjukhusets bårhus ledde
till att föräldrar som inte hittat sina ungdomar på de andra sjukhusen kom dit.
Efter branden under de första timmarna flöt krisarbetet på sjukhuset utan problem,
menar en intervjuad, men därefter blev situationen mer pressande. Man var inte alls
beredd på den stora anstormningen av anhöriga och andra. Under hand utvecklades en
101