Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Lange och Westin (1981) menar att makten att definiera identiteter i stort sett ligger hos
värdsamhällets representanter, och detta görs ofta genom att man reducerar de komplexa
identiteterna till en enda kategori, nämligen invandrarens. Svanberg och Tydén (1999)
reflekterar över begreppets roll i dagens samhälle och konstaterar att ordet ”invandrare”
inte enbart beskriver en social verklighet utan också befäster denna verklighet, dvs fungerar
som en gränsmarkör där det ”främmande” definieras ut. Lange och Westin (1981) konstaterar
att värdsamhällets bruk av invandrarbegreppet ofta medför att den berörda personens
egen självpresentation inför värdsamhället avspeglar den av värdsamhället skapade
identiteten, nämligen invandrarens. Många av de ungdomar som intervjuats tillhör visserligen
kategorin första generationens invandrare – Integrationsberedningens utlåtande
(citatet ovan) gäller ju i första hand andra och tredje generationens invandrare – men gränsen
mellan den svenska identiteten och invandraridentiteten är ändå så märkbar i detta
sammanhang och i denna grupp, att den förtjänar att uppmärksammas.
Resultaten pekar mot att ungdomarnas identitetsskapande i samband med branden inte
i första hand bör tillskrivas den etniska kategorin. Eriksen (1993) poängterar att olika typer
av grupplojalitet och grupptillhörighet kan gå på tvärs gentemot den etniska tillhörigheten.
Detta bekräftas även av Informationsutredningens resultat, vilka visar att det framförallt
var ungdomarna som betonade samhörigheten mellan folkgrupperna utan etnisk
uppdelning, medan representanterna för invandrarföreningarna framhöll den etniska segregationen
i Göteborg och de negativa effekterna av den (SOU 1999:68).
Antagandena om skilda uppfattningar om branden beroende på etnisk tillhörighet, kan
i skenet av vad som framgår i intervjuerna och ovanstående resonemang verka tämligen
naivt. Det är dock inte helt grundlöst med tanke på hur det gängse tänkandet i samhället
kring etniska gränser ser ut. Det finns en övergripande idé om att etniska identiteter är de
mest grundläggande i multietniska samhällen, en föreställning man t ex kan skönja i Lange
och Westins bok (1981). Här utgår man ifrån att etniciteten har mycket stor genomslagskraft,
framförallt under krisförhållanden då den etniska lojaliteten sägs överskugga alla
andra grupplojaliteter. De lägger fram en hypotes om att denna etnicitetens styrka beror på
en intim sammanvävning med språket, vilket man menar kopplar samman individens subjektiva
identitet med den kollektiva etniska identiteten. Hannerz (1996) framhåller dock
problemen med att låsa fast sig vid ett tänkande där språkets dominerande roll som kulturförmedlare
mer eller mindre tas för given. Detta är ett alltför reduktionistiskt sätt att
betrakta den globaliserade världen, där andra symboliska former – t ex via den alltmer
utbredda medieteknologin – kan ersätta eller åtminstone komplettera språket som kulturförmedlare.
De ”imaginära gemenskaperna”, med Benedict Andersons bevingade ord,
korsar idag även lingvistiska gränser.
Hannerz (1996) framhåller dessutom att två- och flerspråkighet idag är mycket vanligt.
Människor kan i ökande utsträckning skifta, både situationellt och rutinmässigt, mellan
olika språk, vilket kan ha stor effekt på de föreställda gemenskaperna. Den språkliga
aspekten förtjänar att beaktas, när det gäller dessa ungdomars identitetsskapande eller
”imaginära gemenskaper”. Om det är så att språket är avgörande för etnicitetens betydelse
är det tämligen uppenbart varför den underkommuniceras av ungdomarna med invandrarbakgrund,
vilka kan ses som levande bevis på det globaliserade samhälle Hannerz
126