Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Exempel finns också på hur flera mediemedarbetare påverkas av kollegors överträdel-
ser. Ett sådant tillbud skedde just vid Hammarskullens kyrka, enligt en av arbetsledarna,
som hävdar att närvarande fotografer och reportrar tyckte detta var mycket obehagligt:
Det lär ha varit några personer från kvällstidningar som tog sig in på andaktsstunden, som var avsedd
för de sörjande /…/ och efter det blev det en väldigt hård stämning mot alla journalister, oavsett om man
hade varit med på det här eller inte (Lokal arbetsledare DN).
Hos flera av de intervjuade har livserfarenhet i dess olika former uppgetts som en viktig
grund till ett etiskt handlande. Reportagens vinklingar präglas givetvis mycket av reporterns
egna erfarenheter. Det är stor skillnad att vara ”ny som journalist men har man en bakgrund
som sjuksköterska och sett blod och elände och död /../mot att i 30 år/../ pratat med direktörer
och inte sett en död människa någon gång, som en nyhetschef säger. En kollega menar att det
gäller att ha en ”djup resonansbotten”. Eller mer krasst uttryckt, här av en fotograf: ”Om man
kan skilja på vem som är död och inte död, då är det lite lättare att kunna arbeta på platsen”.
Uppföljning och bearbetning
Personliga reaktioner efter uppdragen
Alla intervjuade reportrar och fotografer som bevittnat händelsen har reagerat starkt
känslomässigt efter upplevelserna på Backaplan. Flera beskriver dessutom rent fysiska
reaktioner. Den fotograf från GP som varit först på olycksplatsen berättar att han inte sov
alls de två första dygnen. ”Jag kunde inte göra det, jag bara såg folk som sprang och jag tyckte det
trillade folk från fönster”. En av de första reportrarna på samma tidning uppger att hon mådde
illa när hon kom tillbaka till redaktionen. I detta tillstånd sätter hon sig i sin egen bil och
kör hem. Ingen frågar om hon var kapabel till det eller om det fanns någon anhörig eller
vän till stöd och sällskap i hemmet. En frilansfotograf minns dock att han ”ramlade i sängen
och somnade direkt” efter att ha ”givit järnet”. Nästa morgon kände han ett akut behov av
avlastningssamtal, vilket genomfördes med en präst. Flera andra vittnar om både omedelbara
och ”uppskjutna” reaktioner:
Jag grät när jag kom hem på natten klockan fem /.../ Vid 16-tiden nästa dag träffade jag och reporterkollegan
en terapeut (Reporter GP).
Reaktionen kom först några dagar senare. Man blir jävligt deppad av det hela /.../ Jag mår ju fortfarande
dåligt av det här (Fotograf DN).
Informella kollegiala avlastningssamtal fördes kontinuerligt på flera redaktioner. De tillresande
reportrar och fotografer som tillbringade upp till en vecka på hotell i Göteborg förefaller
ha haft ett gott psykologiskt stöd i varandra. ”Vi åt tillsammans och arbetade och pratade förstås
mycket – hade jag varit där ensam hade det varit oerhört mycket svårare”, säger en DN-reporter.
I flera vittnesskildringar från reportrar som verkat i samband med branden framträder
behov att ”skriva av sig” händelsen, kanske som en slags psykologisk avlastning av något
outhärdligt. En GP-reporter uppmanades att skriva på vinst och förlust.
Jag hade ju ingen lust att skriva den där artikeln för min skull. /.../ Jag var jätterädd för att nån skulle
tycka; ’Varför ska hon sitta och bre ut sig för sin ångest och så’. /.../ Men visst, sekundärvinsten var ju
naturligtvis att jag fick sätta ord på det som hade hänt...det få man väl erkänna (Reporter GP).
179