Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

100 Mirzet Tursunovic
Esad och Alma framhåller utbildningens goda sidor. De ser gymnasieutbildningen
som en vana och har en positiv inställning till skolan.
Åsa Gustafson (1998) anser att det är ett tydligt mönster för bosniska
familjer att försöka “passa in“ i det svenska samhället och inte
betraktas som “avvikande“. Det bekräftas av mina informanter som
menar att omgivningen förväntar sig att de skall gå i gymnasieskolan.
Denna förväntan ser de inte som något anmärkningsvärt i och med att
de allra flesta i deras ålder gör detsamma. Liksom för de flesta
ungdomar i Berggrens (2001:313) studie finns det egentligen inget
annat alternativ för de här ungdomarna än att fortsätta gå i skolan.
Med utbildningen kan man ”bli nåt i framtiden, inte bara sitta hemma,
det är inget kul heller”, menar Alma. Esad som håller med henne
tillägger: ”Det är nånting som allihopa gör. Det skulle vara ett undantag
om inte bara jag gjorde det eller någon annan. Man måste följa
strömmen.” Dino menar att det viktigaste med gymnasieskolan är att
”lära sig nånting om livet, slippa gå på socialbidrag”.
Samtal på skolan: ”Vi brukar klaga mest.”
Deltagarna menar att förutsättningarna för diskussioner i skolan i
första hand beror på lärarnas förhållningssätt när det gäller elevinflytande.
Tillfrågad om han får diskutera med lärarna om undervisningens
uppläggning och annat som har med skolarbetet att göra,
svarar Meho: ”Vi brukar klaga mest.” Suada, som är ett år äldre än
Meho, menar att eleverna i hennes klass ”brukar göra upp med
lärarna”. För att uträtta något i skolan, menar de, krävs bra organisering
och kampanda. Ett lärarbyte anförs som ett lyckat försök:
Sejo: Vi har nyss bytt en lärare. Vi tyckte inte han var så bra så vi gick till
studierektor och bytte ut honom. Han är bra lärare och så, kanske … men det
är många som retar sig på honom (h). Men det går visst att påverka fast, man
måste organisera sig och sköta det på ett bra sätt.
Elvira: = Det är nog inte vi som bestämmer så mycket. Det är lärarna som lägger
upp allting, alla genomgångar över lektionerna, tentamen och så. Vi kan
liksom säga till om det men det är inte mycket som görs. Det går att påverka
men det beror på hur lärarna är liksom. Det finns ju de som är trögfattade.
Sejo pratar om segregerade miljöer som håller på att skapas längs
etniska linjer och som utvecklas på skolraster, något som försvårar
möten med ungdomar från andra etniskt kulturella miljöer. ”Alla är för
sig själva”, förklarar han. Abid säger att ”när lektioner är slut, alla går