Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

Kapitel 8 Engagemang och opartiskhet 209
De ansåg inte att demokratin har ett egenvärde, utan ett värde som
medel att nå fram till rättvisa politiska beslut. 3
I modern politisk teori har detta epistemiska perspektiv på demokrati
fått något av en renässans (se t.ex. Copp, Hampton och Roemer
1993 och Estlund 1999, 2002). Det återfinns dels inom s.k. politisk
liberalism med John Rawls som förgrundsgestalt, dels inom den typ
deliberativ demokratiteori som utvecklats av Jürgen Habermas och
Joshua Cohen (se Bohman och Regh 1999 för en översikt).
Båda dessa riktningar har en s.k. kontraktualistisk syn på moral
som går ut på att medborgare kan inse och enas om vad som är moraliskt
rimligt i ett samtal där man följer vissa regler för hur man får
argumentera (Barry 1995; Scanlon 1982, 2000). Demokratin kan,
under vissa förutsättningar, erbjuda ett forum för ett slags ”moralfilosofiskt
seminarium” där man gemensamt kommer fram till vad
som är rättvist. Häri ligger, hävdar man, demokratins värde. 4
En sådan demokratisyn ställer naturligtvis krav på de motiv medborgarna
har för sitt politiska engagemang – krav som kan vara
kontroversiella i ett mångkulturellt samhälle. De bör för det första
vägledas av strävan att argumentera utifrån moraliska principer som
alla kan förstå och acceptera oavsett kulturell hemvist. För det andra
bör de argumentera utifrån saklig information om konsekvenserna av
olika beslut.
Det är, kort sagt, både möjligt och önskvärt att förena politik och
objektivitet i den meningen att man anför argument vars giltighet kan
prövas av alla och att man försöker enas om vilka beslut som är moraliskt
rimliga (jfr Popper 1972:267). Beslutens moraliska rimlighet
bestäms inte av majoritetsförhållanden, utan av hur man argumenterat
för dem.
Detta bidrag syftar till att föra ett allmänt och översiktligt resonemang
om vad denna demokratisyn innebär och vilka principiella krav
den ställer – både på medborgarna och statsmakten – i ett integrations-
3 De hade dock helt olika syn på hur demokratin bör organiseras för att nå detta mål.
Mill var anhängare av representativ demokrati, medan Rousseau förordade direkt
demokrati.
4 Denna demokratisyn sammanfattar Charles Beitz (1989:113) så här: ”[...] the central
virtue of democratic forms is that, in the presence of a suitable social background,
they provide the most reliable means of reaching substantively just political outcomes
consistently with the public recognition of equal worth or status of each citizen.
Democratic forms succeed in achieving this aim, when they succeed at all, less
because they aggregate existing preferences efficiently than because they foster a
process of public reflection in which citizens can form political views in full
awareness of the ground as well as the content of the (possible competing) concerns
of others.”