Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

192 Anna Jarstad
på den politiska dagordningen har ingen mildring av etniska krav
skett. Slutligen förmådde inte heller kvoteringen stävja etniskt våld.
Om kvotering kan få så förödande effekter, bör den då inte helt
avskrivas som åtgärd för fred och integration? Det finns alltid risk att
konfliktprevention misslyckas, men under vissa omständigheter kan
kvotering vara den minst dåliga lösningen. I samhällen där etniska
grupper lever utspridda över landet utan att nå majoritet i någon del
genererar inte traditionell federalism en avspegling av alla grupper i
landet. Om priset för denna exklusion är inbördeskrig, kan det ändå
vara försvarbart att införa kvotering för att försöka stävja våld.
Fallet Cypern förefaller långt ifrån de problem som vi brottas med i
Sverige. Det finns dock lärdomar som vi kan dra från det misslyckade
fallet av etnisk kvotering och som skulle kunna vara tillämpliga även i
en svensk kontext. Exemplet Cypern visar att kvotering kan utgöra
grund för djupare politisk mobilisering. Vitsen med kvotering är ju
just att utestängda grupper ska få representeras och att deras krav ska
göras hörda. Kvotering bidrar därmed till att etniskt definierade krav
blir legitima. Risken är också att etniska skiljelinjer förstärks. Detta
behöver dock inte betyda att det inte finns några goda förebilder för
integration genom kvotering. Vi övergår nu till en analys av kvotering
i ett land som idag påminner mer om Sverige än vad Cypern gör,
nämligen Nya Zeeland, för att se om dessa negativa effekter kan undvikas.
Kvoteringens effekter i Nya Zeeland
De tidiga relationerna mellan maori och nybyggare i vad som senare
kom att betecknas Nya Zeeland kännetecknades av både segregation
och integration. I början av kolonialiseringen fanns inga europeiska
kvinnor i området. En del nybyggare anammade en maorisk livsstil,
lärde sig maori och levde tillsammans med sina maoriska fruar och
deras släktingar, medan en ökande andel maorier lärde sig engelska
och antog en västerländsk livsstil. Ett symbiotiskt förhållande växte
fram där nybyggarna var beroende av maorier för att få tillgång till
land och lokala förnödenheter, medan maorierna köpte vapen, filtar
och potatis och lärde sig västerländska jordbruksmetoder. Maorierna
hade ett militärt och numerärt övertag och även om de flesta möten
innebar fredliga kontakter, förekom våldsamma sammandrabbningar.
1840 slöts Waitangi-avtalet mellan maoriska ledare och den brittiska
drottningen. Avtalets exakta innehåll är än idag omtvistat, men i
stora drag förskrevs en gemensam stat för maorier och nybyggare där