Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

Kapitel 3 ”En av 1,8 miljoner!”: Röster från ett monokulturellt partiliv 81
bygger på en grovt förenklad, ja i grunden metafysisk, syn på gruppidentitet
(Fraser 2002). Etniska grupper tenderar att betraktas som
homogena och enade kring en bestämd ”kärna” av på förhand givna
värden och intressen. Ett elitskikt av ”etniska företrädare” antas förhållandevis
oproblematiskt kunna företräda denna ”kärna” av värden
och intressen.
Företrädandeskapet framstår därmed som en tämligen linjär praktik
av avspegling mellan på förhand givna intressen och enskilda företrädare.
En praktik som tycks vara i princip helt skild från kommunikativa
och bildskapande dimensioner. Det räcker, enligt en sådan
argumentation, med ett större antal företrädare för vissa underrepresenterade
grupper i politiska församlingar för att den ”mångfaldiga”
Folkviljan ska kunna avspeglas.
I stora delar av dagens etnicitetsforskning betraktas istället etnisk
identitet eller gemenskap som föränderlig och integrerad i en rad sociala
processer genomkorsade av (makt)dimensioner som kön, klass och
generation. I en argumentation som först och främst tar fasta på betydelsen
av att ”erkänna” de underrepresenterades ”annorlundaskap”
riskerar konfliktlinjer av detta slag att försvinna ur blickfånget. Det är
högst osäkert om en sådan ”erkännandets politik”, som idag förespråkas
i olika sammanhang, erbjuder någon egentlig ”lösning” på
frågan om demokratins i etniskt hänseende utestängande drag.
Här för gott: Mångkulturell demokrati 18
Utifrån intervjuer med förtroendevalda med utländsk bakgrund har jag
i detta kapitel diskuterat några av de uttryck och konsekvenser som
etniskt präglade tanke- och handlingsmönster inom svenskt partiliv
kan ha, i form av misstänkliggörande, särbehandling och utestängning.
Sådana mönster av ojämlikhet bör motverkas, inte främst därför att
de underrepresenterade skulle vara per definition ”annorlunda” och att
detta annorlundaskap bör erkännas, utan i grund och botten därför att
de är orättfärdigt utestängda. Om vi tar annorlundaskap som utgångspunkt
för vår argumentation måste detta annorlundaskap, förr eller
senare, fastslås och institutionaliseras. Enskilda företrädare kommer
sedermera att på olika sätt göra sig själva till uttolkare för detta annorlundaskap.
Det är en diskutabel demokratisk framgångsväg.
I ett demokratiskt samhälle bör samtliga, rent principiellt, behandlas
lika och ges samma förutsättningar att fungera i samhällslivet,
18 Rubriken anspelar på titeln Here for good (Castles m.fl. 1984).