Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

6. Statens väljarskola
– strategin för att öka
valdeltagandet bland utländska
medborgare i Sverige, 1976–2002
Carl Dahlström och Ulrika Möller
Ett högt och jämt spritt valdeltagande är grunden för den representativa
demokratin. För snart 30 år sedan, 1975, utökades väljarkåren
kraftigt i Sverige. Utländska medborgare som hade varit bosatta i
Sverige i minst tre år fick rösträtt och blev valbara i kommunala val
(Prop. 1975/76:23, bet. 1975/76:KU25, rskr. 78). Reformen var ett
viktigt steg i en progressiv invandrarpolitik som syftade till att alla
samhällsgrupper skulle engageras i det politiska livet. Vid det första
valet efter reformen var valdeltagandet knappt 60 procent bland
utländska medborgare, vilket både sågs som en framgång och som en
påminnelse om hur viktigt det var att staten arbetade aktivt för att öka
valdeltagandet i den gruppen (SIV 1977b; Hammar 1979). Vid varje
val sedan dess har valdeltagandet i gruppen sjunkit och vid valet 2002
var det nere på 35 procent (Bäck och Soininen 1996:44–55; SCB
2003).
Staten har vidtagit ett antal åtgärder för att öka valdeltagandet
bland utländska medborgare, men den strategi som valts verkar ha
misslyckats. Staten har inte lyckats vända trenden, trots att det kontinuerligt
sjunkande valdeltagandet bland utländska medborgare varit
välkänt (jfr Olsson m.fl. 2000). Olika strategier borde därför ha prövats
för att öka valdeltagandet bland utländska medborgare, men i det
här kapitlet visar vi att så inte är fallet. Detta trots att det även finns
andra förhållanden som borde tala för samma sak. Invandringens
Författarna vill särskilt tacka Hans E. Andersson, Peter Esaiasson, Mikael Gilljam,
Ola Jodal, Johannes Lindvall, Ylva Norén-Bretzer och Sara Schütt för de kommentarer
och den hjälp de har bistått med. Författarna vill också tacka deltagarna i specialseminariet
i offentlig politik och förvaltning vid Statsvetenskapliga institutionen i
Göteborg den 21 januari 2003.