Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

156 Carl Dahlström och Ulrika Möller
tionen (Collier och Collier 1991:27–39). Så länge detta sker ifrågasätts
inte institutionens utformning. Ju längre tiden går ju mer självklar ter
sig den rådande ordningen för aktörerna. Om vanemekanismen bryts
riskerar emellertid institutionen att bli obsolet (Pierre 2002:28–32;
Rothstein och Steinmo 2002:9). Kostnadsmekanismerna har elaborerats
med hjälp av begreppet ”increasing returns”. Idén bakom mekanismen
är att vissa investeringar är bortkastade om en ny väg väljs,
och på grund av det kommer utvecklingen inom ett område fortsätta i
den riktning som påbörjats. De aktörer som investerat i en viss utveckling
har incitament att inte agera utanför de uppsatta ramarna
(Pierson 1993:623–628, 2000a:252–253).
De två kanske svåraste problem som vi kommer att ställas inför är
dels att avgöra om en förändring av strategin överhuvudtaget var möjlig
– kanske fanns bara en viss uppsättning aktörer och medel, vilken
prövades redan från början – och dels att avgöra när en strategiförändring
har ägt rum. Båda problemen är ett resultat av att vi har för få
jämförelsepunkter. Ställda inför det första problemet, att försöka
avgöra om en annan strategi var möjlig, kommer vi att föra kontrafaktiska
resonemang för att göra våra tolkningar trovärdiga (Przeworski
1995:17–19). På så sätt blir det möjligt att identifiera den utgångspunkt
som strategin vilade på och vilka potentiella alternativ som stod
till buds. När det gäller det andra problemet är det svårt att slå fast
exakt var gränsen går mellan en strategiförändring och en taktisk
förändring inom samma strategis ramar (jfr Lieberman 2002). Vårt
kriterium för att avgöra om en strategiförändring har ägt rum har
emellertid varit att antingen handlingsmönstren eller reglerna ska ha
förändrats.
Med utgångspunkt från förklaringsmodellen är det troligaste resultatet
att ingen förändring ska ha skett av den strategi staten använt för
att öka valdeltagandet bland utländska medborgare. Det mönster vi
förväntar oss utifrån modellen är ett formativt moment då statens strategi
läggs fast, och därefter att i stort sett samma regler och handlingsmönster
återupprepas, val efter val. Inför valet 2002 ska alltså samma
strategi ha använts som inför valet 1976 om modellen ska få
fullständigt stöd.