Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

170 Carl Dahlström och Ulrika Möller
borgare. Kanske kunde detta ha skett genom att staten initierade en
översyn av nomineringsprocesserna till partierna eller genom att något
slags politisk fadderverksamhet byggdes upp.
Vår poäng är att det formativa momentet kunde ha sett annorlunda
ut och andra val kunde träffats under vägen.
Slutsatser
I detta kapitel har statens strategi för att öka valdeltagandet bland utländska
medborgare bosatta i Sverige analyserats. Analysen har skett
mot bakgrund av det stadigt minskande valdeltagandet hos denna
grupp, som har konstaterats sedan lång tid tillbaka (Bäck och Soininen
1996:44–55).
Strategin föreslogs av Rösträttsutredningen 1975 och riksdagen
följde förslaget (SOU 1975:15; Prop. 1975/76:23, bet. 1975/76:KU25,
rskr. 78). Vi menar att detta var strategins formativa moment. De
beslut som fattades då har präglat politikområdet under hela perioden,
trots att vissa försök att förändra strategin har gjorts.
Vår slutsats är att den ena av strategins beståndsdelar, handlingsmönstren,
varit de samma från 1976 till 2002 och att inga egentliga
försök att förändra dem har gjorts. Strategins andra beståndsdel, reglerna,
genomgick däremot först ett misslyckat förändringsförsök inför
valet 1982 och därefter ett lyckat försök inför valet 1994. Den avgörande
skillnaden mellan det lyckade och misslyckade försöket var att
förändringen 1982 initierades av SIV, en aktör som inte var hierarkiskt
överordnad de övriga aktörerna, medan förändringen 1994 initierades
av regeringen, som var hierarkiskt överordnad de andra aktörerna.
Ett initiativ uppifrån krävdes för att få en förändring till stånd.
Strategin har alltså endast förändrats en enda gång och då bara till en
viss del och det skedde först i slutet av perioden. Både antalet förändringar
och att förändringen kom så sent i perioden är förvånande. Sett
till hela perioden är bilden av stabilitet det mest slående.
Vi konstaterar också att även när reglerna omformulerades 1994
var utgångspunkten för handlingsmönstren de samma som 1975. Väljargruppen
antogs fortfarande avvika från andra väljare genom bristande
kunskaper om det svenska samhället och genom begränsad
förmåga att ta till sig information på svenska – de behövde fortfarande
en väljarskola. Detta innebar att handlingsmönstren även i slutet av
perioden styrdes av ambitionen att väljargruppen skulle ”utbildas” så
att de kunde utnyttja sin rösträtt.