Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

Kapitel 8 Engagemang och opartiskhet 233
fråga om fakta) som man faktiskt tror är sann? Det rimliga är istället
att man är skeptisk i frågor där man misslyckas att övertyga andra,
hävdar Barry (jfr Larmore 1987). I ett samtal om grunderna för
offentlig politik bör man avstå från att hänvisa till t.ex. religiösa
doktriner eller andra ”conceptions of the good” därför att man inte kan
vara säker på att de är riktiga. Det offentliga samtalet bör istället
bygga på en skepticism i frågor som inte kan besvaras med en
gemensam kunskapssyn (Barry 1995:188).
Men kan man kräva att troende religionsutövare skall vara skeptiska
till sina egna trosövertygelser? Det skulle innebära att man
avkräver dem ungefär det som Hedenius avsåg när han talade om
”intellektualismens moral”. I denna moral ligger en tilltro till det
mänskliga förnuftet som går tillbaka till upplysningen. Kant, upplysningens
viktigaste filosof, hävdade att det inte finns någon auktoritet
som står över det mänskliga förnuftet – varken i moral eller andra
kunskapsfrågor (Kant 1989.) Enligt Popper (1972:181) genomförde
Kant en ”kopernikansk revolution” inom etiken: ”For Kant makes
man the lawgiver of morality”. En sådan syn på det mänskliga
förnuftet rymmer i sig, menar många, en liberal livsåskådning som
anhängare av religiösa doktriner inte kan acceptera.
Joseph Raz (1986) och Ronald Dworkin (2000) löper linan ut och
hävdar att en liberal stat i ett mångkulturellt samhälle bör grundas på
en liberal livsåskådning som hyllar mänsklig autonomi som ett
egenvärde. 16
Mot denna uppfattning står den kontraktualistiska uppfattningen
som säger att en liberal stat skall vara opartisk även mot en liberal
livsåskådning (Rawls 1993, Barry 1995). Det bör råda en ”överlappande
konsensus”, som Rawls (1995:150) uttrycker det, mellan liberala
och icke-liberala livsåskådningar när det gäller de principiella
grunderna för offentlig politik. Men en liberal stat kan bara acceptera
livsåskådningar som är ”reasonable”, d.v.s. de som accepterar andra
livsåskådningar på samma villkor.
Oavsett vilken uppfattning man har om den moraliska grundvalen
för en kulturell pluralism rymmer denna problematik en stor utmaning
i ett mångkulturellt samhälle. Medborgare måste enas om att bara
16 I den svenska maktutredningen hävdas att demokratins princip är förbunden med
den liberala idén om autonomi som ett egenvärde (SOU 1990:44:16; Petersson
1989:99). Bjereld (2000:39) hävdar, märkligt nog, att försvaret av autonomi bygger på
värderelativism. Men Raz, Dworkin och andra som hyllar autonomiprincipen är
värdeobjektivister, inte värderelativister. Autonomiprincipen är en ”second orderconception
of the good”, som Brian Barry (1995:128–133) uttrycker det (se även
Lundström 1991 och 2001a för en diskussion).