Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

74 Magnus Dahlstedt
såsom självklara och legitima uttolkare för ”verkliga” erfarenheter och
synpunkter hos ”sin grupp”.
”Sverige-specifik” politisk kompetens?
Pierre Bourdieu (1991) hävdar att politiska partier är del av ett
”politiskt fält”. Fältet är, menar han, genomkorsat av relations- och
konfliktmönster mellan en rad krafter och aktörer som har bestämda
positioner på fältet. Han understryker särskilt att aktörer, för att överhuvudtaget
kunna ”ingå i spelet”, behöver en ”speciell träning” i de
principer som reglerar såväl tänkandet som handlandet på fältet.
Aktörerna ingår i en kamp om såväl utrymmet på fältet som om väljarkårens
stöd. Deras handlande regleras av fältets strukturella betingelser
och specifika spelregler. Den ständigt pågående kampen på fältet
rymmer dock även en rad symboliska dimensioner.
Logiken består till stor del av produktion och distribution av
världsbilder (ideologier, visioner, slogans), för att band mellan väljare
och valda ska kunna knytas. Jean-Pascal Daloz (2002:36) betonar att
det för enskilda företrädare i detta sammanhang är angeläget att ”inte
verka fjärma sig från dem, vilkas identitet och intressen de påstår sig
representera”. Det är sannerligen en kreativ politisk akt. ”Ibland
handlar det”, preciserar Daloz, ”om att bevisa att man som representant
befinner sig tillräckligt nära väljarna för att känna dem, deras problem
och krav”. Ibland handlar det istället om att ”på ett symboliskt
sätt avlägsna sig från dem”. Vad som i realiteten kommer att accepteras
som ”rätt sätt att tala” eller som ”korrekt handlande” bland aktörer
på det politiska fältet är inte odiskutabelt och en gång för alla givet,
utan det avgörs genom processer av bedömning och klassificering.
En majoritet av de företrädare jag samtalat med har på ett eller
annat sätt talat om betydelsen av att som aktör på det svenska
(parti)politiska fältet besitta en bestämd ”politisk kompetens”. Liksom
åtskilliga av de företrädare som intervjuades av Mirjaliisa Lukkarinen
Kvist (2001), poängterade företrädare för olika partier vikten av att
kunna föra sig i den ”svenska möteskulturen” – att ha goda kunskaper
i det svenska språket, ha en förmåga att ”tala rätt” och ”känna till de
rätta koderna”. Enskilda företrädare har, ur en sådan synvinkel, i
mångt och mycket att tillägna sig, eller anpassa sig till, en viss ”politisk
kompetens” för att på allvar kunna göra sig gällande i svensk partipolitik.
De krav som ställs på en viss typ av ”kompetens” bland aktörer på
ett bestämt fält är alltid resultatet av processer av klassificering,