Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

154 Carl Dahlström och Ulrika Möller
framgång men det fanns stora förhoppningar att valdeltagandet skulle
stiga med tiden (SCB 1977; Hammar 1979:107–112). Förhoppningarna
har emellertid inte infriats. Tjugosex år senare – 2002 – var andelen
som röstade i samma väljargrupp 35 procent (SCB 2003).
Valdeltagandet har alltså minskat med 25 procentenheter och denna
minskning har pågått under hela perioden (för 1976 till 1994, se Bäck
och Soininen 1996:44–55).
Med tanke på tidsperiodens längd och processens kontinuitet, har
det funnits goda möjligheter att observera och dra slutsatser av det
minskade valdeltagandet. Problemet har varit välkänt för regeringen
och har uppmärksammats flera gånger i statliga utredningar, bland
annat i 1980- och 1990-talens invandrarpolitiska utredningar, storstadsutredningarna
och i Demokratiutredningen (se t.ex. SOU 1984:58;
SOU 1996:55; SOU 2000:1; Bäck och Soininen 1996; Integrationsverket
2000). Ett tryck har alltså funnits på staten att komma till rätta
med det minskade valdeltagandet bland utländska medborgare bosatta
i Sverige.
Förklaringsmodellen
Deltagandets tyngd inom invandrarpolitiken, politikens magra resultat
och processens kontinuitet talar alltså för att olika strategier borde ha
prövats av staten för att öka valdeltagandet. Förvånansvärt få förändringar
av strategin verkar emellertid ha skett. Den institutionella
förklaringsmodell som vi kommer att använda ger möjlighet att förklara
detta. Utgångspunkten för modellen är att orsaker till såväl stabilitet
som förändring bör sökas historiskt. Institutionalismen förutsäger
att stabiliserande strukturer och förändrande krafter bryts mot
varandra och att det är i detta spänningsfält som politikområdets
utveckling avgörs (jfr March och Olsen 1989; Hall och Taylor 1996;
Thelen 1999; Rothstein och Steinmo 2002).
Institutionsbegreppet består av två delar, för det första regler och
för det andra handlingsmönster (Hall 1986:19). Båda är produkter av
en historisk process (jfr Thelen 1999). Reglerna strukturerar relationen
mellan individer, olika kollektiva aktörer (t.ex. mellan staten och
invandrarföreningarna) och mellan kollektiva aktörer och individer
(t.ex. mellan invandrarverket och en individ). De föreskriver vilka
rättigheter och skyldigheter aktörerna har. Detta innebär bland annat
att institutionens hierarki anges av reglerna. Någon aktör, i vårt fall till
exempel regeringen, kan vara överordnad de övriga aktörerna och
därmed ha befogenheter som andra aktörer saknar. Handlingsmönstren