Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

Kapitel 8 Engagemang och opartiskhet 217
demokratin en form av imperfekt proceduriell rättvisa (Rawls
1980:84–85; jfr Dahl 1989:165). Det finns ett korrekt beslut och den
demokratiska beslutsproceduren kan visserligen leda till ett felaktigt
beslut, men jämfört med alla andra beslutsprocedurer kommer den
närmast ett riktigt beslut.
Om man accepterar detta resonemang blir demokratins moraliska
legitimitet mer osäker ju fler principfrågor som blir föremål för majoritetsbeslut.
Ett rimligt antagande är att en ökad kulturell pluralism i en demokrati
leder till en ökning av antalet frågor som upplevs som principfrågor
på dagordningen (se Gutman och Thompson 1996:kap. 1.). Häri
ligger, enligt min uppfattning, den största utmaningen för en demokrati
i ett mångkulturellt samhälle. Man riskerar helt enkelt att fatta
fler moraliskt felaktiga beslut. Utmaningen handlar inte bara om att
pröva normer inom minoritetskulturer, utan också att pröva normer
inom majoritetskulturen.
Om man, som J. S. Mill (1972:185–186) gjorde, betraktar demokrati
och liberala institutioner som instrument för moralisk utveckling,
så bör man välkomna en ökad kulturell pluralism; den ger en
”jordmån” för moraliska framsteg. Människor från olika kulturer kan
mötas och ompröva sina traditioner i en demokratisk läroprocess.
Å andra sidan kan, som Mill (1972:359–360) också påpekade, en
alltför långtgående kulturell pluralism, försvåra demokratisk konfliktlösning.
Kommunikationen och tilliten mellan medborgare minskar.
Konflikter kan uppstå i grundläggande livsåskådningsfrågor där minoriteten
inte accepterar majoritetsbeslut. Men det senare problemet kan
man se som en utmaning, snarare än ett hinder, för demokratin. Även
om det är ett hinder kan man resonera principiellt om hur man skall
hantera det inom ramen för en demokrati.
När demokratiteoretiker har behandlat frågor om pluralism i en
demokrati har utgångspunkten ofta varit att demokratins syfte är att
värna olika gruppers intressen (Dahl 1982; Mansbridge 1981). Problemet
med intensiva och stabila minoriteter består enligt den pluralistiska
skolan i att deras intressen inte beaktas. Den s.k. korporativa
modellen antas vara ett botemedel. Tanken är att grupper med intensiva
preferenser kan få inflytande via organisationer (Dahl 1982).
Korporatismen har dock i första hand varit en modell för intressegruppspluralism
inom kulturellt homogena nationalstater, som t.ex. i
Sverige under efterkrigstiden. Den har varit inriktad på att jämka
samman ekonomiska och sociala intressen via organisationer.
Den s.k. konsociationala demokratin avser att hantera kulturell och
etnisk pluralism, som t.ex. i Schweiz eller Belgien (se Lijphart 1999