Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

218 Mats Lundström
för en översikt). Den går ut på att inskränka eller moderera majoritetsstyret
genom olika konstitutionella metoder. Minoriteter kan ges vetorätt,
partiell autonomi eller permanent representation i regeringen
(som i Schweiz).
Det finns en principiell normativ likhet mellan korporatismen och
den konsociationala demokratin. Grunden för båda modellerna är ett
slags intressemaximering i ett förhandlingsspel mellan olika grupper
(jfr ”saltsjöbadsandan” i Sverige).
Man kan säga att den rättvisa som uppnås handlar om ömsesidiga
fördelar mellan grupper (Barry 1995:31). Denna form av rättvisa åberopas
av den s.k. public choice-teorin (Buchanan och Tullock 1969).
Effektivitet (paretooptimalitet) är grunden för politiska institutioner
(t.ex. demokrati), snarare än rättvisa i en mer moralisk mening.
Många liberala institutioner kan också legitimeras i termer av rättvisa
som ömsesidiga fördelar. De kan betraktas som ett ”modus
vivendi”, d.v.s. som en rationell förhandlingslösning mellan motsatta
intressen (Larmore 1987:70–71, 1990). Som exempel kan nämnas den
religionsfrihet som uppstod i Europa efter de stora religionskrigen på
1500- och 1600-talen som var resultat av fredsuppgörelse mellan
katoliker och protestanter (Barry 1995:163). Båda parter insåg att de
tjänade på att inte föra krig.
Men att grunda religiös tolerans på en rationell kalkyl gör religionsfriheten
instabil. Om man vet att man tjänar på att bryta mot den
så är det rationellt att göra det. Detta problem drabbar alla institutioner
som bara bygger på rationella kompromisser. Det var därför Hobbes
(1985:223) hävdade att ”[...] Covenants, without the Sword, are but
Words”.
Senare motiverades dock religionsfriheten med en sekulariserad
naturrätt som innebär att den baseras på ett moraliskt fundament som
inte har med ömsesidiga fördelar att göra – utan med opartiskhet
(Barry 1995:82–83). I FN-stadgan är religionsfriheten inte uttryck för
en förhandlingslösning utan en moralisk insikt som man resonerat sig
fram till.
Dessa olika perspektiv på religionsfriheten illustrerar skillnaden
mellan å ena sidan det ”realistiska” perspektivet som finns i s.k. konsociational
demokrati och i pluralistisk demokratiteori (korporatism)
och det mer moraliska (d.v.s. kontraktualistiska) perspektivet inom
deliberativ demokrati och politisk liberalism.
I den kulturella och moraliska pluralism som finns i ett mångkulturellt
samhälle bör inte målet vara att jämka samman särintressen enligt
principen om ömsesidiga fördelar, utan att tillsammans resonera sig
fram till vilka gemensamma regler (i form av lagar och civil moral)