Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

Kapitel 2 Demokratin och debatten om de utländska medborgarnas rösträtt 37
inom kommungränsen sedan en viss tid. Argumentet för en sådan
utvidgning var att de lokala besluten är av stor betydelse för den
utländska medborgarens vardagsliv. Därför vore det ”ur demokratisk
synpunkt” önskvärt att denne fick möjlighet att ”direkt påverka de
kommunala insatserna på sådana områden som kan vara av särskild
betydelse för dem.” (SOU 1975:15:20).
Om rösträtten avgörs med hänvisning till huruvida en individ lyder
under och påverkas av lagstiftningen tycks det naturligt att använda
vistelseorten som riktmärke. Men en lika naturlig följdfråga blir varför
denna princip endast skall tillämpas i fråga om den kommunala rösträtten.
Givetvis påverkas de utländska medborgarna även av riksdagens
beslut. Kanske till och med än mer, eftersom det är riksdagen
som bestämmer villkoren för deras vistelse i landet (Tung 1985:465).
Tanken att rösträtten bör avgöras med hänvisning till vistelseort öppnar
således dörren för att ge utländska medborgare rösträtt även i riksdagsvalen.
Den slutsatsen drog också Rösträttskommittén ett par år
efter införandet av kommunal rösträtt för utländska medborgare.
Kommitténs mer konsekventa linje innebar full uppslutning kring
principen om ”boenderöstning”. Utredarna rekommenderade införandet
av rösträtt i riksdagsvalen för utländska medborgare som varit fast
boende i Sverige minst tre år (SOU 1984:11:143).
Det kunde invändas att tidskravet står i motsättning till principen
om boendet som kriterium för rösträtt. Ett tidskrav medför en eftersläpning
av de röstberättigades krets, att inte alla som bor inom landet
eller kommunen vid en given tidpunkt har rösträtt. Att utredningen
höll fast vid treårsregeln kan bara förstås som ett tillmötesgående av
tanken om samhörighetskänslornas och lojalitetens betydelse. Det var
ju först efter en viss tids vistelse i landet som dessa känslor kunde förväntas
uppstå.
Principen om boenderöstning fick dock inget genomslag. Rösträttskommitténs
förslag bedömdes sakna parlamentariskt stöd och lagförslaget
från regeringen uteblev under lång tid (Prop.
1990/91:195:90). När den socialdemokratiska regeringen slutligen
lade fram ett förslag till riksdagen fanns inga spår av boenderöstningsprincipen.
Till på köpet drogs propositionen tillbaka sedan regeringsmakten
skiftat vid valet 1991 (Prop. 1991/92:27).
Frånvaron av bredare stöd för boendet som princip kan förklaras
med att den uppenbart hamnade i konflikt med ambitionen att befästa
utlandssvenskarnas rösträtt. Ty innebure inte principen att de som
flyttat från landet, oavsett sitt medborgarskap, inte längre borde
tillåtas att delta i de allmänna valen? Inget parti i den svenska riksdagen
synes dock vara benägen att agera i den riktningen. Tvärtom