Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

4. Läroplanspoesi och
demokratifostran:
Deliberativ demokrati och
svensk gymnasieskola
Mirzet Tursunovic
Under de senaste åren har ett stort antal böcker, artiklar och utvärderingsrapporter
publicerats, inte minst i Sverige, som på ett eller annat
sätt berör bosniers erfarenheter av flyktingskapet. Skälen till detta
intresse är välkända. Den internationella uppmärksamheten kan förklaras
med den stora flyktingströmmen från Bosnien som fordrar
bättre kunskaper om gruppen ifråga. För Sveriges del handlar det om
en invandrargrupp som under nittiotalet kom att bli en av landets
största. Trots åtta års fred i Bosnien har endast ett par procent av de
drygt 60 000 Sverige-bosnierna återvänt till hemlandet. Detta faktum
samt bosniers relativt sett goda anpassningsförmåga pekar på att det är
en grupp som håller på att etablera sig här i landet. Mot den bakgrunden
drar somliga slutsatsen att bosnierna är den grupp som
kommer att dominera det svenska ”flykting- och invandrarfältet för
åratal framöver” (Gustavsson och Svanberg 1995:13). Man menar
också att bosniska ”för överskådlig framtid blir ett av de största minoritetsspråken
i Sverige” (Sander 1998:8). Det finns dock väldigt lite
publicerad forskning om bosniska ungdomars möten med den svenska
skolan. 1
Skolans roll att fostra barn och ungdomar till demokratiska medborgare
är närmast självklar i ett demokratiskt land som Sverige.
Skolan är den samhällsinstitution som ålagts att lära nya generationer
vissa färdigheter och värderingar kring demokratiska överläggningar,
politiskt deltagande, föreningsmedlemskap, ledarskap och liknande.
1 En generell beteckning, ”den svenska skolan”, används genomgående i texten. Det
betyder emellertid inte att den är oproblematisk med tanke på landets heterogena
skolsystem (kommunalisering, skolpeng, friskolor, gymnasieskolors specialinriktningar
etc.).