Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

Kapitel 3 ”En av 1,8 miljoner!”: Röster från ett monokulturellt partiliv 63
Hiwa: Det finns människor som är med i politiken. Det finns människor som
har kraften, som har funnits i politiken för länge sedan. Men de når ingenstans.
De kommer inte in. Du kan inte sitta där…
Khalid: Kan du ge ett exempel?
Hiwa: Jag vet inte. Ring till alla partier och fråga hur många invandrare som
är med.
Khalid: Jag kan ta ett exempel. Nalin Baksi-Pekgul. Hon är kurdiska, hon är
kvinna, hon är invandrare, hon sitter i de högsta organen.
Hiwa: En av 1,8 miljoner…
Khalid: Ja, men i alla fall! Det är en som jag kan nämna.
Hiwa: Det beror på vad man nöjer sig med. Man nöjer sig inte med en. En har
ingen makt. […] Det är många invandrare här. De vill ha deras röster. Sätter
en jävla idiot i riksdagen, det spelar ingen roll. Det betyder ingenting. Det är
bara för att skaffa sig lite smink. […] Socialdemokraterna viftar med flaggan
och säger: ”Titta här! Vi har en invandrare med! Titta, titta!” Det löser inga
problem.
Ordväxlingen antyder flera skiljelinjer mellan de bägge perspektiven.
Den ena tjänstemannen, Khalid, är angelägen om att framhålla de
möjligheter och öppningar som han tycker sig se i partier och i politik
överhuvudtaget. I det perspektiv han företräder står enskilda individer
i fokus. Hans erfarenhet säger honom att det inte borde finnas något
som hindrar de ”invandrare” som vill etablera sig i politiken. Som stöd
för sitt resonemang pekar han på sig själv och sin egen karriär inom
partiet. Eftersom han personligen inte anser sig ha mött några större
hinder är det för honom rimligt att också hävda att det inte alls existerar
några hinder inom partierna.
Den andra tjänstemannen, Hiwa, har däremot, som boende i en
förort som vanligen betecknas som ”utsatt”, helt andra erfarenheter. I
hans perspektiv är det inte enskilda individer som står i fokus utan
grupper och strukturer. Där Khalid vill lyfta fram det positiva i att en
kvinna med kurdisk bakgrund sitter i riksdagen hävdar Hiwa bestämt
att det krävs mer än ett fåtal representanter för att de inte ska bli, som
han uttrycker det, ”smink att titta på”.