Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

64 Magnus Dahlstedt
”Jag kände mig som en handikappad!”
Flera förtroendevalda berättar om svårigheter när det gäller att utgöra
en reell politisk kraft i svenskt partiliv. Juan, med bakgrund i latinamerikansk
vänster- och arbetarrörelse, har tidigare varit både partipolitiskt
och fackligt aktiv i Sverige. Han berättar om hur han på
sjuttiotalet, när han precis kommit till Sverige, under ett antal år
försökte ta sig in i svenskt partiliv.
Han drog snart slutsatsen att partipolitiskt arbete i Sverige mer eller
mindre är bortkastad tid. Han menar att erfarenheter av politiskt arbete
i andra länder än i just Sverige värderades lågt av de svenska partier
han kom i kontakt med. Hans erfarenheter av att bedriva klasskamp i
sitt forna ”hemland” tycktes exempelvis inte längre vara värda någonting.
”Jag kände mig som en handikappad”, konstaterar han, ”en som
inte kunde röra sig i det politiska livet här i Sverige. Vi som varit
politiskt aktiva i våra hemländer kan inte fortsätta på samma sätt här i
Sverige. Det finns inte förutsättningar för att göra det”.
Diana Mulinari (2002) har funnit liknande mönster av över- och
underordning i svensk fackföreningsrörelse. Hon pekar på en rad strategier
som på olika sätt förhindrar ”invandrare” från att göra sin röst
hörd och delta på lika villkor.
Facket har, om vi tittar bakåt i tiden, både varit en aktiv motståndare
mot diskriminering och en viktig aktör i kampen mot rasism.
Fackföreningar har länge möjliggjort möten och vänskap som överskridit
etniska skiljelinjer.
Samtidigt har emellertid facket, noterar Mulinari, varit framträdande
i (åter)skapandet av en strukturell etnisk över- och underordning
i samhället. Dels genom olika strategier som marginaliserar
och förtiger frågor om rasism och diskriminering inom den egna organisationen.
Rasismen har funnits (i en annan tid), lyder argumentet,
den finns på annat håll (i andra samhällen eller bland andra grupper),
men i facket har den inget fotfäste. Dels genom en rad stereotypa bilder
av ”invandrarna” som får legitimera en ojämlik behandling av
”dem”. Kritik kan till exempel avfärdas med hänvisning till att ”deras”
politiska erfarenheter och att deras radikalitet inte ”passar in” i
Sverige. ”Invandrare” drabbas även av att deras handlingar tolkas i
termer av grupptillhörighet. Samtidigt tolkas handlingar utförda av
”svenskar” i termer av individualitet.
Visserligen kan, säger Abdullehi, en av de företrädare jag samtalat
med, ”invandrare” delta i det interna partiarbetet, men vanligtvis