Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

200 Anna Jarstad
invandring är en tillräcklig gemensam nämnare för att en person född
utrikes ska kunna anses företräda en annan. Det är till exempel inte
självklart att en bosnier vill företrädas av en somalier eller att en
invandrare från Finland kan fungera som representant för kurder.
Detta behöver i sig inte vara ett skäl mot kvotering. Om man tillämpar
det nyzeeländska systemet där varje väljare själv får välja vilken röstlängd
man vill registrera sig på får individen själv avgöra denna fråga.
Men frågan är om kategorin invandrare överhuvudtaget är relevant
i sammanhanget. Istället är det kanske mer relevant att diskutera om
vissa invandrargrupper bör vara föremål för åtgärden. Undersökningar
visar att politiskt deltagande skiljer sig mycket åt mellan olika invandrargrupper
(Adman och Strömblad 2000:19–22; SCB 2003). Möjliga
kriterier för att bestämma målgrupp kan vara de äldsta, de största, de
mest diskriminerade eller de minst politiskt aktiva invandrargrupperna.
Kanske är det snarare olika etniska grupper som skulle vara
aktuella för åtgärden. Men detta reser nya frågor: Hur ska vi i så fall
förhålla oss till Sveriges fem nationella minoriteter samer, sverigefinnar,
tornedalingar, romer och judar? Bör i så fall inte de också
erbjudas kvotering?
Om man skulle kunna enas om målgruppen återstår att fastställa
andelen riksdagsmandat som bör reserveras för gruppen. Även när det
gäller antalet kvotplatser kan den nyzeeländska metoden tillämpas.
Genom en kombination av folkräkning och individuellt val av röstlängd
skulle antalet reserverade platser motsvara den andel som själva
vill företrädas av särskilda representanter. Det skulle alltså vara praktiskt
möjligt att införa kvotering av invandrare eller etniska grupper i
den svenska riksdagen. Kvotering skulle kunna medföra en del positiva
effekter. Invandrarrepresentanter skulle kunna fungera som en
förebild för andra personer och kunna inspirerar andra till politiskt
engagemang. Det skulle bli uppenbart för alla att Sverige är ett mångkulturellt
samhälle. Kvotering skulle vara en symbol för att invandrare
är en viktig del av vårt samhälle. Kvotering kan också påverka sakfrågor
så att klyftor mellan olika grupper i samhället minskas.
Men åtgärden skulle samtidigt innebära en rad negativa konsekvenser.
Särlagstiftning kan uppfattas som symbolpolitik. Kvotering
kan innebära att några representanter inkluderas för att visas upp, men
inga förändringar som tar bort de formella och informella hinder som
gjort att gruppen har marginaliserats införs. Risken finns också att
uppdelningen mellan ”vi och dom” förstärks. Om kvotplatserna avser
invandrare kan resten uppfattas som representanter för svenskar.
Integrationsfrågor riskerar då att endast bli en angelägenhet för de
inkvoterade, i stället för omfatta alla. Detta förstärks om frågor som