Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

78 Magnus Dahlstedt
sägs finna några egentliga ”integrationsproblem” inom partiet. Det är
erfarenheter av detta slag som framför allt kunnat skönjas i början av
företrädarnas berättelser om svenskt partiliv. De bildar tillsammans
partiets egen bild av sakernas tillstånd.
Bortom denna bild skymtar, å andra sidan, personliga erfarenheter
av partipolitiskt arbete, erfarenheter som delvis strider mot partiets
officiella bild. Dessa erfarenheter vittnar exempelvis om att ”integration”
inom partiet, konkret, är något som ”invandrare” i allt väsentligt
själva får ”ta hand om”, inte sällan samtidigt som de tenderar att
marginaliseras inom partiet.
En nationaldemokratisk regim
För att förstå bakgrunden till de subtila processer av kategorisering,
normalisering och utsortering i svenskt partiliv som jag beskrivit
behöver vi återvända till tiden för nationsbyggandet och närmare
granska den historiska kopplingen mellan nation och liberal demokrati
(jfr Dahlstedt 2001a, 2001b).
Liberala demokratier etablerades som ett led i moderniseringen.
Där löpte flera processer parallellt med varandra, däribland uppkomsten
av ett kapitalistiskt produktionssätt, en centraliserad statsapparat
och nationsbyggandet. I och med det framskridande nationsbyggandet
blev nationen successivt det suveräna politiska subjekt som skulle
”representeras”. 15 Den liberala demokratin kom så att säga att ”befolkas”
av nationen som ”föreställd gemenskap” (Anderson 1993).
Under nationsbyggandet var principen om kulturell homogenitet –
”Ett enat folk!” – såväl inåt som utåt, ett överordnat ideal. I Sverige
etablerades successivt en tudelning mellan ”Oss svenskar” och ”de
Andra”, de som inte ansågs ”höra till”. Etniska minoriteter, och då
framför allt samer och romer, blev tillsammans med ”invandrare”
mytiska Främlingar gentemot vilka ”svenskarna” kunde definiera sig.
Komplexa relationsmönster och levnadsvillkor överskreds i tanken om
ett kulturellt homogent Folk. Denna utsortering av det ”främmande”
var i själva verket i sig en förutsättning för uppkomsten av ett entydigt
och oproblematiskt ”svenskt vi” (Tydén och Svanberg 1994).
15 I Sverige genomfördes, till exempel, 1866 en genomgripande representationsreform
och den ståndsriksdag som tillsammans hade representerat de fyra ständerna
prästerskap, adel, borgare och bönder ersattes nu av en gemensam nationalförsamling.
Riksdagsmännen var inte längre satta att företräda de fyra ständernas särintressen,
utan hela den svenska nationens intresse (Kurunmäki 2000).