Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

82 Magnus Dahlstedt
oberoende av tillskriven och/eller självvald ”tillhörighet” eller
”identitet”. Underrepresenterade och marginaliserade grupper hålls
inte samman av en (förut)bestämd ”kärna” eller av gemensamma
”rötter”. Vad deras röster har att erbjuda det offentliga samtalet är
därför inte någon autentisk avspegling av en ”kollektiv vilja”, som
skulle vara specifik för de underordnade. De kan snarare bidra till att
vidga synfältet i det offentliga samtalet, på så sätt att de kan ge
perspektiv på hur tillvaron kan te sig i samhällets marginaler,
perspektiv som lätt glöms bort eller tystas ned om företrädare för
dessa grupper inte själva är närvarande i det pågående samtalet (jfr
Young 1997).
Ett ökat antal personer med utländsk bakgrund i beslutande organ
kan ses som ett demokratiskt ändamål i sig. Det är däremot ingen
garant för att fattade beslut de facto blir mer rättvisa eller mer demokratiskt
förankrade. Representationsfrågan bör ses som ett (av flera)
led i en fortsatt kamp för att omvandla den liberala demokratins inneboende
in/uteslutningspraxis och, därmed, en kamp för demokratiska
ideal om vidgat inflytande och jämlik fördelning av samhällets fri- och
rättigheter. En avgörande dimension av denna kamp är att successivt
frigöra demokratin från dess snävt ”nationella” inramning.
Främlingen har kommit för att stanna, vilket gör att demokratin
inte längre kan knytas till föreställningar om etnisk absolutism eller
kulturell homogenitet. ”Man har inte riktigt förstått att vi är här i
Sverige”, påpekar föreningsrepresentanten Isak, angående den hållning
till Främlingen som fortfarande är djupt rotad i svensk demokrati.
Han fortsätter:
Som Martin Luther King sade: ”We’re 22 million niggers here, and we’re
going nowhere. We’re staying here” [skratt]. Man måste komma på detta. Vi
ska inte flytta. Vart skulle vi flytta? Vi bor ju här. Det är hela tiden invandrare,
invandrare, invandrare. På grund av din hudfärg. Så länge man inte ändrar den
attityden så fungerar det inte.
Det är idag hög tid att överge doktrinen om kulturell homogenitet. Ett
sådant demokratiskt projekt är förvisso något långt mer än en specifikt
”nationell” angelägenhet. Det tar nämligen sin utgångspunkt i tanken
att ”demokratin måste uppfinnas på nytt”, som Michael Hardt (2002)
formulerar det. Doktrinen om kulturell homogenitet har tillräckligt
länge, i ”demokratins namn”, sorterat in befolkningen i ”vi” och ”de”,
”tillhörande” och ”icke tillhörande”, första och andra gradens medborgare.