Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

70 Magnus Dahlstedt
politik, för mer eller mindre medvetet image- och identitetsskapande, i
svensk demokrati. De redan täta relationerna mellan politik och
media, mellan politiker och journalister, har ytterligare intensifierats
(Economou och Forstorp 1999).
1998 års valrörelse visade därtill hur ”etnisk bakgrund” bland en
rad kandidater blivit del av en politisk profil, liksom i andra europeiska
länder (Solomos och Back 1995; Saggar 2000). Det har, efter
personvalets införande, funnits en tendens till att vissa företrädare valt
att presentera sig som ”invandrarrepresentanter” och poängtera sin
”bakgrund” som avgörande för sin identitet/lojalitet som politiker.
Detta sätt att positionera sig som politiskt subjekt kan ses som en slags
”identitetspolitik”.
I 1998 års valrörelse gavs åtskilliga exempel på hur de politiska
partierna aktivt arbetade med att föra upp frågor om integration och
levnadsvillkoren i mångetniska förorter på dagordningen, på ett sätt
som skiljer sig från vad som tidigare varit förhärskande inom svenskt
politik. 10
Både i riksdags-, landstings- och kommunalvalet bedrev kandidater
med utländsk bakgrund personvalskampanjer. Flera lyfte fram sin
”etniska bakgrund” och sina erfarenheter som ”invandrare”. Flera profilerade
sig, mer eller mindre uttalat, i ”integrationsfrågor”.
Jag ska ge några exempel på hur partierna arbetade för att fånga
förortsbornas hett eftertraktade röster, hämtade från Stockholmsförorterna
Rinkeby, Tensta och Husby, veckorna innan valet 1998.
Juan Fonseca, då socialdemokratisk riksdagsledamot, bedrev under
1998 års valrörelse en till viss del självfinansierad personvalskampanj
för att ta sig upp från en femtondeplats på partiets riksdagslista. Han
hade redan under mitten av nittiotalet etablerat sig som rikskänd politisk
profil. Under långa perioder befann han sig i opposition mot och
stundtals i konfrontation med partiets officiella hållning, ständigt i det
”svarthåriga Sveriges” namn.
Under våren petades han från valbar plats på partiets Stockholmslista.
Kontroversen runt Fonseca rönte stor uppmärksamhet i rikstäckande
medier. ”Jag är fast besluten om att komma in i riksdagen av
egen kraft 1998 med stöd främst av de segregerade och fattiga i
Stockholm” (Västerbottens-Kuriren 4 februari 1998), förklarade han
vid en pressträff och angav samtidigt tonen i den kommande personvalskampanjen.
I en tidningsintervju strax innan 1998 års val hävdade
han: Ӏr man inte polare med dem som har makten hamnar man utan-
10 Länge saknades nämligen mer avgörande skiljaktigheter mellan partierna ifråga om
”invandrarpolitiken” (Hammar 1999).