Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

Kapitel 3 ”En av 1,8 miljoner!”: Röster från ett monokulturellt partiliv 69
”Det är klart att det inte är så självklart att invandrare måste representera
invandrare”, poängterar kommunpolitikern Mohammad, ”utan
även svenskar kan tala i de frågor som gäller invandrare”. Därmed inte
sagt att ”tillhörighet” helt skulle sakna betydelse i partipolitiskt arbete.
”Det är fråga om association”, fortsätter han. ”Jag som invandrare kan
lättare associera, åtminstone som jag känner nu, med frågor som berör
till exempel många invandrare. Det är nära frågor för mig”. Vad
menar han med nära? ”Jag har stött på de här hindren”, förtydligar
han, ”jag har stött på de här frågorna, jag känner att jag måste göra
någonting för att förändra det här”. Men det betyder, slår han fast,
fortfarande inte att andra inte kan känna samma känsla av samhörighet
eller association. ”Det är klart att en svensk kan känna likadant”.
Företrädare med utländsk bakgrund står nu inte passiva och handfallna
inför de tendenser som finns till att i olika sammanhang definiera
och behandla dem som ”främmande” inslag i ett ”normalt svenskt”
partiliv. I tidningsartiklar kan vi till exempel se dem öppet motverka
tendenser till att bli inplacerade i ett bestämt ”invandrarfack” eller att
omtalas som ”invandrarpolitiker”. Åtskilliga av de förtroendevalda
som intervjuats distanserar sig också vid samtalen från den roll som
”invandrarpolitiker” som tillskrivits dem. De betraktar snarare sig
själva som representanter för en större del av befolkningen, framför
allt för det egna partiet, men även för boende i storstädernas perifera
förortsmiljöer eller för arbetare.
Enskilda representanter kan dock samtidigt dra nytta av en situation
där ”invandrarskap” och ”integrationsperspektiv” är något av ett
politiskt reservat dit förtroendevalda med ”annorlunda bakgrund”
hänvisas, endera för sin egen del eller för ”sin etniska grupps” del. Det
kan exempelvis finnas utrymme för enskilda representanter att okritiskt
tillämpa de stereotypa tudelningar och föreställningar om identitet
och gemenskap som florerar runtom i samhället, för att exempelvis i
samband med valrörelser framställa sig själva som legitima uttolkare
för ”verkliga” erfarenheter och synpunkter hos ”sin grupp”. Utrymmet
för sådant ”identitetspolitiskt” karriärsökande har successivt ökat i
Sverige, inte minst i och med införandet av personval.
Profilering och identitetspolitik
Valet 1998 var det första personvalet i Sverige. Det ”personliga” gavs
större vikt i relation till politiska doktriner. Detta nya inslag i svensk
politik kan ses som ännu ett steg i riktning mot en tilltagande personifiering
av politiken. Personvalet har betytt större utrymme för livsstils-