Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

168 Carl Dahlström och Ulrika Möller
inledningsvis etablerade reglerna. Endast genom ett rutinmässigt agerande
hölls insatserna vid liv under perioden.
Försöket misslyckades av två skäl som, menar vi, följde på de vägval
som gjordes i samband med det formativa momentet. För det
första ifrågasatte regelförändringen den problemformulering som låg
till grund för strategin och för att det andra gav inte reglerna Invandrarverket
möjlighet att förändra strategins utgångspunkter eftersom
verket inte var hierarkiskt överordnat de övriga aktörerna. Invandrarverket
menade att de röstberättigade utländska medborgarna borde få
merparten av informationen från den huvudsaklige aktören i en valrörelse
– de politiska partierna. Ståndpunkten utmanade därmed den
inledande utgångspunkten, från vilket strategin utarbetats, genom att
de röstberättigade utländska medborgarna inte betraktades som ”elever”
som borde utbildas i en väljarskola utan snarare som ”politiska
subjekt” i likhet med svenska medborgare. Invandrarverket försköt i
sin bedömning tonvikten från att tillgodose resurser till att lyfta fram
engagemang för att påverka deltagandet.
Det andra försöket skiljde sig från det första främst genom att det
initieras av en aktör som reglerna gav befogenhet att omformulera
strategin, nämligen regeringen. Dessutom hade strategin under lång tid
underminerats genom att den saknat en bekräftande återkoppling i
form av positiva utvärderingar. Den förändring av reglerna som ägde
rum innebar en tydligare rollfördelning mellan aktörerna. Integrationsverket
tilldelades rollen som utvärderare och de politiska partierna
gavs uppgiften att påverka/informera väljargruppen.
Paralleller kan dras till de slutsatser invandrarverket drog redan i
slutet av 1970-talet. Andra halvan av 1990-talets regelutformning svarade
väl mot SIVs föreslag tolv år tidigare som betonade en förstärkning
av de politiska partiernas engagemang. Förändringen skulle,
menar vi, kunnat genomföras redan då om den stötts av den överordnade
aktören, det vill säga regeringen. Regeringen hade möjlighet
att använda sig av ett flertal medel för att realisera den typ av regelförändring
som invandrarverket efterlyste. Den kunde till exempel
ange nya riktlinjer i en proposition till riksdagen, antingen i en särskild
proposition, eller som en del av budgetpropositionen, för att på
så sätt ge legitimitet åt invandrarverkets förändringsförsök. Regeringen
skulle också ha kunnat ge ett anpassat och utökat ekonomiskt stöd
till exempelvis partierna för att försäkra sig om att de axlade sitt nya
ansvar. Att detta inte ägde rum resulterade i att invandrarverkets roll
som utvärderare gick om intet, dess roll som samordnare av insatserna
avvecklades och de politiska partiernas arbete stagnerade utan ett
aktivt invandrarverk.