Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

Kapitel 8 Engagemang och opartiskhet 219
som är moraliskt rimliga. Demokratin, eller snarare den offentliga
deliberation som demokratin tillåter, kan betraktas som en metod för
att nå fram till kunskap om vad som är moralisk rimligt. Ett sådant
perspektiv på demokrati sägs vara epistemiskt eftersom det lägger
tonvikt på demokrati som ett sätt att nå kunskap.
Men låt mig, innan jag går in på det epistemiska perspektivet på
demokrati, referera ett motsatt synsätt som spelat stor roll i modern
demokratiteori.
Demokrati och värderelativism
Tanken att demokratins värde består i att nå moralisk kunskap och i att
fatta moraliskt riktiga beslut står i kontrast till det s.k. värderelativistiska
argumentet för demokrati – ett argument som varit vanligt bland
anhängare av en aggregativ demokratisyn. Värderelativismen går ut på
att man inte kan nå kunskap i moralfrågor (se Brecht 1969:kap. 3). 8
I en lärobok i politisk idéhistoria hävdas att värderelativismen är
demokratins ”filosofiska premiss” (Lewin 1990:16). Tanken är att
”eftersom någon sanning i värdefrågor inte anses möjlig, skall den
åsikt gälla som vinner majoritetens gillande” (ibid:16). 9 Det värderelativistiska
argumentet för demokrati förknippas särskilt med den
tysk-amerikanske rättsfilosofen Hans Kelsen (Kelsen 1955; se även
Tingsten 1933:28–29).
En grundtanke hos Kelsen tycks ha varit att eftersom det inte finns
en objektiv moral som kan legitimera tvång så måste det tvång som
statsmakten utövar godkännas av majoriteten. Den underförstådda
premissen är att om det funnes en objektiv moral, så skulle den kunna
legitimera ett tvång att följa den (vilket är en normativ princip). Men
frågan är hur frånvaron av moralisk kunskap kan legitimera tvång av
majoriteten.
I polemik mot Hans Kelsen hävdade Herbert Tingsten (1933:28)
att det värderelativistiska argumentet för demokrati är motsägelsefullt.
Värderelativismen kan ju riktas även mot demokratin. Om vi inte kan
8 Värderelativismen har ibland likställts med värdeemotivism, som innebär att moraliska
utsagor jämställs med känslouttryck som ”usch!” eller ”hurra!”, d.v.s. uttryck
som inte har något sanningsvärde. I Sverige förknippas värdeemotivismen med den
s.k. Uppsalaskolan och Axel Hägerström (se Nordin 1983 för en idéhistorisk redogörelse;
se Bergström 1990 för en moralfilsofisk analys av olika former av
relativism).
9 Hobbes var inne på en liknande tankegång när han hävdade att man måste ”räkna
huvuden” när man inte kan skilja mellan åsikternas kvalitet (se Barry 1991a:57 och
Mansbridge 1981:466).