Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

234 Mats Lundström
acceptera ett ”public reason”, d.v.s. ett slags offentligt moraliskt förnuft
som auktoritetskälla i den politiska sfären.
En sådan kunskapssyn kan leda till, och leder till, att staten på
demokratisk väg tar ställning för moraliska normer som strider mot
religiösa och kulturella övertygelser inom vissa grupper. Men i ett
sådant samtal är det viktigt att dessa gruppers argument och erfarenheter
blir representerade. Däremot är det en öppen fråga om deras
intressen och krav bör beaktas.
Grupprepresentation och deliberation
Politisk liberalism och deliberativ demokratiteori har kritiserats för att
vara blind inför olikheter (Young 1990). Men denna ”blindhet” handlar
om att alla har lika värde och att moraliska principer gäller lika för
alla. Därav följer naturligtvis inte att man skall avstå från relevanta
olikheter när man tillämpar universella moraliska principer. För att
uppnå jämlikhet, t.ex. i sjukvård, måste man ta hänsyn till individers
olika behov. För att nå rättvisa mellan individer kan det vara nödvändigt
att rikta offentliga åtgärder mot grupper. Grupprättigheter för urbefolkningar,
t.ex. speciella jakträttigheter för samer, kan vara ett sätt
att tillfredsställa särskilda behov hos individer (Kymlicka 1995).
Samma argument kan anföras för att ge invandrade rätt till hemspråksundervisning.
Men utgångspunkten är att det är individer, inte
grupper eller kulturer, som skall behandlas rättvist.
I det demokratiska samtal där man kommer fram till vad som faktiskt
är rättvist är det individers argument och erfarenheter som skall
komma till uttryck. I kulturellt splittrade samhällen är risken stor att
individer som tillhör marginaliserade grupper har svårt att komma till
tals. Grupptillhörighet kan vara en faktor som försvårar politiskt
deltagande av en mängd orsaker. Vissa grupper kan vara systematiskt
exkluderade från politisk verksamhet på grund av diskriminering –
såväl direkt, indirekt eller struktuell diskriminering.
Därför kan gruppinriktade åtgärder, som kvotering (informell eller
formell) till politiska fora, vara befogade. Men argumentet för
kvotering är inte att skipa rättvisa mellan grupper, utan att skapa
politisk jämlikhet mellan individer – en jämlikhet som möjliggör ett
opartiskt samtal om vad rättvisa innebär (Young 2002).
Det som kallas “politics of difference” (Young 1990) och “politics
of presence” (Phillips 1995) kan således motiveras av deliberativa
skäl. Syftet är inte att tillgodose vissa förutbestämda gruppintressen,
utan tvärtom att införliva alla i en medborgerlig deliberativ