Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

…och vad som kunde ha gjorts
Kapitel 6 Statens väljarskola 169
Var då den här analyserade strategin den enda som kunde ha valts? Vi
anser inte det. Om en annan utgångspunkt valts vid det formativa
momentet eller om en ny väg valts vid något vägskäl hade strategin
sett annorlunda ut (jfr Ireland 2000). Vi ska ge två exempel.
För att stärka dessa resonemang tar vi hjälp av den forskning som
behandlar orsaker till politiskt deltagande. Där uppfattas tre övergripande
faktorer som centrala: att en person inte engagerar sig politiskt
beror på att man inte kan, på att man inte vill eller på att ingen har
frågat. En väljare kan med andra ord avstå från att använda sin rösträtt
på grund av avsaknad av resurser, engagemang eller nätverk som
möjliggör rekrytering till politisk verksamhet (Verba, Schlozman och
Brady 1995:269, 467). Strategins huvudsakliga innehåll, språk och
utbildning, är båda olika slags resurser men det finns alltså ytterligare
två faktorer som antingen inte berörs alls eller väldigt lite av statens
strategi.
Ett första tänkbart alternativ hade varit att staten jämställde den nya
väljargruppen med andra väljargrupper med avseende på ovan nämnda
orsaksfaktorer. Arbetet med att uppnå ett högt valdeltagande för de
röstberättigade utländska medborgarna skulle ha integrerats med det
allmänna arbetet att uppnå ett högt valdeltagande bland andra väljargrupper.
Inga ”särskilda” insatser i form av informationsförmedling
skulle då ha vidtagits. Partiernas ordinarie arbete skulle istället ha blivit
tongivande och invandrarverket skulle i ett sådant fall inte ha varit
en central aktör.
Ett annat alternativ hade varit att andra orsaksfaktorer hade prioriterats.
Rösträttsutredningens strategi vilade på att den nya väljargruppen
behövde förstärka sina resurser för att i högre grad utnyttja
sin rösträtt. De medel den föreslog var informations- och språkinsatser.
Vissa inslag av att vilja stärka engagemanget fanns i och för sig
i form av specialinsatser från de politiska partierna och satsning på
mediebevakning, men dessa insatser var en liten del från början och
drogs ner allt mer över tid. I fall strategin i högre grad inriktats på att
förstärka det politiska engagemanget snarare än resurserna hade
invandrarverket förmodligen haft en mindre central roll, kanske rent
av lämnats utanför arbetet, och ett tydligare ansvar skulle ha lagts på
de politiska partierna att engagera och motivera den nya väljargruppen.
Om problemet formulerats som att det handlade om brist på
politiska nätverk hade förmodligen strategin inriktats på att bygga upp
nätverk för politisk rekrytering som inkluderade utländska med-