Engagemang, mångfald och integration. Om möjligheter och hinder ...

18 Per Strömblad och Karin Borevi
roll. Ett bemötande av detta slag är svårt att förena med principen om
likabehandling – och det kan i förlängningen också minska klienternas
motivation att engagera sig i politik och samhällsfrågor.
Carl Dahlström och Ulrika Möller analyserar den svenska statens
insatser för att öka valdeltagandet bland utländska medborgare. Detta
stycke samtidshistoria har sin naturliga startpunkt i den reform som
1975 gav utländska medborgare rösträtt i kommunala val. Genom att
studera utvecklingen över tid kan Dahlström och Möller göra en central
observation: Trots det välkända faktum att andelen röstande utländska
medborgare kontinuerligt har minskat har staten använt
samma – till synes verkningslösa – strategi för att försöka vända
trenden. Strategin formulerades redan av den utredning som föregick
reformen 1975; den förändrades först 1994 och då endast i liten
utsträckning. En bärande tanke bakom strategin var att utländska
medborgare behövde kompenseras för bristande politiska resurser; de
förmodades ha otillräckliga kunskaper om det svenska samhället och
svårt att ta emot valinformation på svenska. Riktade utbildnings- och
informationsinsatser blev följdenligt den metod som förespråkades.
Samtidigt definierades de berörda myndigheternas inbördes relationer
på ett sätt som motverkade förändringar, och därtill bekräftades den
ursprungliga problembilden i olika utvärderingar. Enligt Dahlströms
och Möllers analys är detta huvudförklaringarna till stabiliteten i
statens strategi. Som författarna påpekar saknades emellertid inte
alternativ, statens insatser kunde också ha inriktats mot att stimulera
politisk motivation och nätverksbyggande. Detta hade sannolikt resulterat
i en högre grad av generella insatser för politisk integration, på
bekostnad av invandrarpolitiska särlösningar.
Anna Jarstad analyserar frågan om kvotering till folkvalda församlingar
kan vara en lämplig metod för att främja politisk delaktighet
och integration. För att studera tidigare gjorda erfarenheter här behöver
man emellertid rikta blickarna utanför Sveriges gränser. Jarstad
kan då konstatera att endast ett fåtal av världens stater föreskriver att
en viss andel av platserna i parlamentet ska reserveras för personer
som tillhör namngivna etniska grupper (grupperna definieras i religiösa,
kulturella eller språkliga termer). Denna etniska kvotering kan
sägas vara en strategi för att uppnå fredlig samexistens i etniskt delade
samhällen. Utifrån fallstudier av två länder som tillämpat etnisk
kvotering, Cypern och Nya Zeeland, kan Jarstad emellertid visa att
denna metod i vissa fall främjar och i andra fall hindrar integration. En
rimlig grund för kvotering av den invandrade befolkningen i Sverige