53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

HYPOGEUM och ROCK-CUT TOMB
Denna grupp består inte av några egentliga megalitgravar eftersom de inte
är byggda av stora stenblock. Däremot har de en likartad konstruktion
som innebar att man grävt och brutit sig ner i berget och skapat hålrum.
På så vis har man använt det naturliga berget som väggar. I södra Frankrike
har man dock använt sig av lösa stenblock till taken, men i Normandie
är även taket en del av det omgivande berget. I vissa områden som på
Sardinien leder gången ibland ner till ett helt system av kamrar och rum,
som är förbundna med varandra genom små öppningar. Huvudrummet
kan vara så stort att man sparat pelare som håller upp taket. Härigenom
har en ordinär grotta av artificiellt slag bildats. Interiören skiljer sig i regel
föga från megalitgravarna och exempelvis är väggarna släta och fina, liksom
golvet. Form och proportion av kammare och gång, sett ovanifrån, är
också snarlik många megalitgravar. Det är inte ovanligt att Hypogeum och
Rock-cut Tombs exempelvis har sidokamrar på samma sätt. En viktig
skillnad gentemot megalitgravarna är att de artificiella grottsystemen kan
ha dekorativ utsmyckning vid ingången, där väggen omkring entrén blivit
prydd med reliefhuggna figurer av likartat slag som hos vissa megalitgravar,
men där form och figurer ofta är tydligare och mer omfattande.
Gränsen mellan Hypogeum och Rock-cut Tombs är flytande. Skillnaden
är framförallt storleken, där de sistnämnda i regel är mindre och enklare
samt vars eventuella sidorum är relativt små. I regel används bara begreppet
Hypogeum för de artificiella grottor som är speciella och särskilt
framträdande vad gäller storlek eller utformning samt har många rum.
Hypogeum är betydligt färre till antalet än Rock-cut Tombs, som bara på
Sardinien är fler än tusen.
I extrema fall kan Rock-cut Tombs få en längd större än 40 meter, där
gången ner har försetts med välhuggna trappor, medan passagerna mellan
förrum och kammare samt in till sidorummen har relativt välformade
entréer.
De äldsta kan eventuellt gå tillbaka till c:a 4000 f.Kr., men dateringarna
är inte säkra förrän c:a 3300 f.Kr. De allra flesta tillhör dock tiden
efter 3000 f.Kr. och de byggdes eller i varje fall användes fram till omkring
1100 f.Kr., men i Italien fortsatte denna tradition tusen år till och
långt in i etruskisk tid, både inom det etruskiska området och på Sicilien.
229