53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

Enbart gravar, delvis gravar eller inte gravar alls
Megalitgravar byggdes så pass stora och komplicerade samt har så många
symboliska funktioner, att de inte enbart kan ha varit gravplatser, utan
även måste betraktas som tempel. De gravsattas betydelse för riter och
ceremonier samt de levandes kontakt med den andliga världen framträder
främst genom att de döda aldrig grävdes ner under golvet eller markytan,
såsom man gjorde både före och efter megalitgravarnas tid i många områden,
men som aldrig någonsin förekom ihop med megalitgravar. Alltså
kan megalitgravarna aldrig någonsin ha varit enbart gravar.
Ifall megalitgravar bland annat var gravplatser, för så gott som samtliga
eller i varje fall en betydande andel av individerna i samhället, så skulle
man ha byggt betydligt fler och vi skulle i dag dessutom ha sett en relativt
jämn utbredning över stora sammanhängande områden, ungefär som utbredningen
av medeltida kyrkor vilka återspeglar befolkningens utbredning
och antal. Men så är det inte. Endast ifall vi antar att megalitgravarna
inte var till för vanligt folk rent allmänt, utan avsedda för ett särskilt urval
personer i samhället, kan i varje fall utbredningen bli begriplig.
Ifall megalitgravarna alltid var gravplatser, men för ett litet urval personer,
skulle det regelbundet finnas spår efter gravläggningar, men det är
mycket osäkert om det verkligen är så. Exempelvis förekommer aldrig
spår efter gravar i de megalitiska templen på Malta och de två återfunna
sarkofagerna i ett par av pyramiderna, vilka var oöppnade men likafullt
tomma. Likaså är gravar obefintliga eller sällsynta i vissa typer av megalitgravar
i Europa, i synnerhet i västra Europa från Iberiska halvön till Shetlandsöarna,
där det ofta är oklart om gravläggningar verkligen har förekommit
eller inte. De föremål som kan förekomma tolkas ibland som
gravgåvor, men det kan likafullt ha ingått i andliga aktiviteter och kommit
dit av andra skäl. Samtidigt är det ofta svårt att datera de förekomster av
ben från ett mindre antal döda som faktiskt förekommer. Många av dem
bör för det första uppfattas som reliker som användes vid ritualer, och
inte alls som gravlagda i ordets egentliga innebörd. För det andra finns det
tendenser i detta område som visar att människobenen i kammaren och
bikamrarna är relativt unga och tillhör en senare del av megalitgravarnas
period och inte den tidigare delen, såvida de inte är ännu yngre. Detta
styrker i ännu högre grad att kammaren och bikammaren visserligen kunde
men att de inte alls behövde vara en plats där man förvarade reliker,
eller var en plats för gravar, som somliga hellre vill kalla det. De främsta
funktionerna var av annat slag.
I nordöstra Europa (Tyskland, Nederländerna, Danmark och Sverige)
däremot tycks gravar eller reliker efter de döda ha förekommit mer permanent.
Endast i detta område finns det anledning att se dem som gravrum
eller relikkammare, men fortfarande är det bara en del av konstruktionen
som berörs. Hos dösarna kan det visserligen vara så att hela eller
594