53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

schamansk kosmologi, vars andliga eller prästerliga roll framträder genom
handhavandet av riter och symboler som var kopplade till den andliga
världen och där närvaron av de döda ofta kunde vara väsentlig. En väsentlig
skillnad är dock hur man upptogs i denna utvalda grupp, ifall man födes
in i den eller utvaldes genom skicklighet och lämplighet. Oavsett vilket,
kan gruppens andliga kunskaper och ansvar för de berörda aktiviteterna
ses som en förutsättning för att kunna använda en megalitgrav.
Denna grupp i samhället bör oavsett var de bodde någonstans ha haft
vidsträckta kontakter ut över stora delar av Europa, i varje fall inbördes
till likasinnade och de områden där det förekom megalitgravar. Genom
dessa kontakter utbyttes erfarenheter, idéer och delar av kosmologin, vilket
med tiden medförde en spridning av traditioner som förändrade megalitgravarnas
utformning och gav upphov till nya typer som blev allt mer
lika varandra över hela Europa. Endast megalitgravarna i Bretagne uppvisar
en stark kontinuitet och en relativt liten förändring, medan andra områden
successivt anpassades efter deras stilideal samt säkerligen också tog
över de andliga aktiviteter som förekom där.
Användarna kontra de gravlagda i nordöstra Europa
Det lilla urval av befolkningen som gravlades i en megalitgravskammare
eller användes som reliker i en del av megalitgravar bör ha kommit från
den grupp som använde dem och som i sig bara kan ha utgjort en liten del
av den totala befolkningen. I de områden som hade relativt många gravsättningar
per kammare, såsom Tyskland, Danmark och Sverige samt
eventuellt Nederländerna, men i samtliga av dessa fall främst under gånggriftstid
och inte tidigare, var det inte ens alla användare som senare kan
ha gravlagts i en kammare utan bara en mindre del av dem. Om det trots
allt var alla användare som gravsattes i en kammare, har deras antal och
andel av den totala befolkningen varit extremt liten, eftersom en gravsättning
i en gånggrift bara inträffade i genomsnitt ungefär vart 20:e år, räknat
på högst 20 gravsättningar fördelat under en period på 400 år. Detta
motsvarar inte frånfallet ens i en enskild familj, vilket medför att varje berörd
familj rent matematiskt skulle ha behövt 3-4 gånggrifter för att täcka
den egna familjens behov. Av det skälet förefaller det orimligt att uppfatta
dem som familjegravar. En alternativ tolkning bland flera möjliga är att
urvalsprinciperna rörande gravsättningen skedde utifrån andra villkor och
krav, antingen att bara personer med särskilda egenskaper, oavsett om det
var vuxna eller barn, fick placeras i en kammare eller att en sådan placering
alltid skedde med viss periodicitet, såsom vart 19:e år som motsvarar
tiden när solkalendern och månkalendern sammanfaller och har ett gemensamt
datum.
Tar vi däremot ett annat exempel och gör en likartad beräkning för
Danmark, som har den i särklass största ansamlingen av megalitgravar i
569